Jag önskar jag hade något positivt att berätta om hur familjen Tejp
har det men inte som det ser ut nu.
Det skulle i så fall vara att den på grisarna skyllda influensan inte
smittar från Tejp till Tejp och att viruset – till skillnad från den
ekonomiska krisen – är på tillbakagång.
Föräldrarna Tejp oroar sig, sover dåligt, pratar problem.
Försöker få hjälp av handläggarna men det vet man ju hur det är, köer och nedskärningar, prognoser som bara pekar neråt och ännu mer ner.
Mamma och pappa Tejp vill skona barnen men det går inte, oron är
för stor.
Barnen mår dåligt, drömmer mardrömmar och skolkar.
Trillingarna ljuger och mobbas, de lovar föräldrarna att vara barnvakt
men i stället sitter de med sina dataspel och aldrig att Grön får vara med.
Och den stackars baby Tejp med sitt otröstliga magknip – koliken, laktosintoleransen.
Det ser inte bra ut för familjen Tejp och det är mitt fel.
Hade jag inte startat utrensningen av gammalt kontorsmaterial
hade familjen Tejp fått leva i lycklig undanskymdhet, i trygghet och i fred.
Jag känner mig som Radovan Karadzic, Slobodan Milosevic eller Vidkun Quisling, den norske nazisten som
svek sitt folk och förrådde sitt fosterland.