Där står de igen på varsin sida nätet, i Australien den här gången, vad de flyger omkring, att de orkar.
Federer snurrar på racketen, Nadal drar i resåren till sina underbyxor, båda två är precis som när jag och min sjukling såg tennisen från Roland Garros på sjukhuset i Finistère för länge länge länge sen.
Federers knubbiga fästmö på läktaren, Nadals beundrarinnor med en banderoll där det står – Marry me Rafael.
Han kan ju inte gifta sig med alla tre, vad vet jag, det är något fel på ljudet på Canal+
Tennisen är tyst.
Inga smällar, inte ett ljud från publiken, inga applåder, ingenting.
I tystnad jagar Federer och Nadal bollarna, i tystnad svettas och springer de.
Nadal vrålar sina vrål utan ett ljud och det är kusligt.
Att så mycket av matchen ligger i ljudet, att stum tennis inte fungerar hade jag ingen aning om.
För varje dag allt mindre vetande och i går slog jag huvudet i takbjälken igen.

Jag lyssnar på lunchnyheterna i bilradion, reportern är mycket bekymrad över den ökande arbetslösheten i Frankrike, intervjuar en politiker i regeringspartiet som har en underligt munter ton.
“Hur är det” frågar reportern bekymrat, “den arbetslöshet som vi har sett öka alarmerande i slutet på 2008, hur kommer det att bli framöver?”
“I början på 2009 kommer det att bli ännu sämre”, säger politikern i sin underligt muntra ton, “första perioden definitivt sämre”, säger han för att fortsätta med siffror som jag inte hänger med i men som – efter vad jag förstår av reporterns reaktion – är illavarslande.
Politikern fortsätter med att fastslå att så långt man kan se år 2009 ser det illa ut.
” Mycket illa”, säger han. I samma underligt muntra ton.

Jag undrar om det är en taktik, låta glad och munter och nyheterna skulle av en slölyssnare kunna uppfattas som goda, eller att politikern uppfattar arbetslösheten som något positivt, slippa stiga upp och gå till jobbet, sovmorgon och weekend hela veckan.
Eller också helt enkelt att den här politikern vet att ingen av de arbetslösa som de illavarslande siffrorna handlar om kommer att vara han.
Och därför låter han så munter. På ett underligt sätt.

En stor artist och en liten rasist, sanningen om The Lonesome Death of Hattie Caroll.
Sanningen om en sång?
Sanningen?
En sång är en sång är en sång.
Men ändå.

Jag har inte slagit huvudet i takbjälken igen.
Det bara känns så.
Ute är det storm.
Regnet smattrar mot fönstren, det är den sortens stora storm som jag tyckte så mycket om att höra i huset i Finistère, Atlanten helt vild nedanför klipporna.
Jag vet att det är samma Atlant här utanför.
Det bara känns inte så.

Förvirring.
Jag måste bara fråga, det här med Benjamin Button – vem som är målgruppen för Benjamin Button.
Filmen Benjamin Button som har premiär i Frankrike i dagarna och tidningarna är fulla med bilder på Brad Pitt som åldring och entusiastiska och målande beskrivningar av hur det har gått till tekniskt, jag måste fråga igen, vem vänder sig den här filmen till?
Benjamin Button med Brad Pitt och Cate Blanchett som – enligt vad jag har läst – har en kort romans när de råkar mötas i lämplig ålder, jag är inte klar över om Brad Pitt börjar som åldring och blir bebis på slutet, Cate Blanchetts åldrande i filmen går – efter vad jag förstår – normalt till, dvs brutalt.

David Fincher, regissören som är på väg i kurva rakt neråt från Seven, säger i en intervju i Le Figaro att Benjamin Button är en film i den stora Hollywoodtraditionen. Men en sak verkar klar – även för den som inte har sett Benjamin Button – och det är att Benjamin Button inte är någon Citizen Kane.

Det är inte länge sen som det var lustigt att världens stora manliga sexsymbol heter Brad Pitt men den lustigheten har passerat bästföredatum med marginal. Ingen kan säga annat än att vi lever i förbryllande tider, pengarna är slut och vi måste gå på Benjamin Button.

Är det soporna som ska bli vår undergång?
Neapel, Stockholm och nu Storbritannien som sitter på en sopbomb.

På radion i bilen på väg till det stora köpcentret, lunchnyheterna, sportrapporten från Val d´Isère och den så kallade sportjournalisten säger att Anja Pärson är tysk.
Anja Pärson – Allemagne, säger han.
Jag kör ett helt stort extra varv runt det hemska köpcentret, jag måste handla där i dag för att det är det enda ställe i hela departementet där det av obegriplig orsak finns De Cecco-pasta, jag kör det där extra varvet för att höra om den så kallade sportjournalisten kommer att rätta sig eller bli rättad vad gäller Anja Pärsons nationalitet.
Ingen rättelse.
Lunchnyheterna slut, Anja Pärson tysk.

Jag går in i den gigantiska storköpslokalen, den är stor som en hangar för hundratals flygplan, och som vanligt har allting bytt plats – det vill säga ledningen för storköpet har sett till att allting enligt senaste marknadsundersökningar står på annan plats än den där kunden väntar sig att det ska stå.
Hundmaten där marmeladerna och honungen stod förra gången, servetterna där grönsakerna var, något så ångestframkallande som omplaceringen av varorna i den här gigantiska storköpslokalen, som om det inte vore ångest nog i sig själv att handla där.

Jag hittar De Cecco-pastan, den står där tvättmedel och produkter för rengöring stod förra gången, jag vill köpa en burk pesto att ha till pastan men där peston stod har man nu placerat ett högt ställ med böcker om sex. Blanka hårdpärmade böcker om hur man har sex enligt sitt stjärntecken, böcker om hur man håller liv i sitt äktenskap med oväntat sex och böcker om att människor kan ha sex efter sextio, gud förbjude.

Dags för kassan, samma gnagande hat som alltid mot framförvarande kunders sölighet i den här storköpslokalen, checkskrivandet, letandet efter kulspetspennorna, frågandet efter datum, visandet av legitimation.
Det blir min tur.
Jag köper en plastpåse till mina varor, en ekologiskt nedbrytbar plastpåse i tunn grå plast. När jag packar ner De Cecco-pastan i plastpåsen spricker påsen från kant till kant, jag säger till kassörskan att det var en dålig påse och ber om att få en ny.
Varpå jag får, inte en likadan stor ekologisk grå plastpåse som den defekta som jag betalat för utan en liten genomskinlig pytteplastpåse av den sort som ligger i rullar på ICA och som man får ta själv.
Jag visar upp den betalda trasiga påsen, men kassörskan har redan börjat med nästa kund.

Med De Cecco-pastan i famnen lyckas jag låsa upp bilen och komma iväg från det fruktansvärda köpcentret.
På bilradion är det Deux mille ans en histoire, ett historiskt program som sänds varje dag efter lunchnyheterna och alltid handlar om nazister, Klaus Barbie, Hitler och brott mot mänskligheten.

När jag kommer in med De Cecco-pastan glidande åt alla håll får jag veta av grannarna att ombyggnaden av strandpromenaden där vi blivit lovade palmer i stället för de risiga plataner som just nu skymmer havsutsikten från våra vardagsrum – det blir inga palmer.
Inte utanför våra fönster.
Ekologisterna har protesterat mot nedhuggningen av de större platanerna, de som är risigast och i sämst skick och som skymmer vår utsikt.
De mindre platanerna huggs ner enligt planen.
Det kommer att bli plataner och palmer huller om fucking buller och ingen strandpromenad lik den i Nice som utlovats av kommunen.
Les écologistes, säger grannen med avsmak och jag håller med.

Bernie Madoff, den amerikanske bedragaren och Jérôme Kerviel, den unge tradern från Finistère, som förlorade 4,9 miljarder euro åt Société générale – Bernie Madoff och Jérôme Kerviel är inte två sidor av samma mynt.
Jérôme Kerviel gjorde det inte för pengarna och ingen enskild person på jorden har förlorat så mycket pengar åt ett enda företag som han.
Och han gjorde det alltså inte för pengarna.
Jérôme Kerviel gjorde det för att han hade börjat att göra det och sen kunde han inte sluta göra det och så länge det gick bra, så länge han drog in några miljoner om dagen åt Société générale, var det ingen av cheferna eller kollegorna som sa något.
”Jag hade önskat att någon hade sagt åt mig: Sluta med de där dumheterna!”
Men så länge det gick bra var det alltså ingen som sa något.

Som jag redan berättat blev vi lovade nya palmer. Men blev fast med våra gamla plataner på grund av ekologisterna.
I vilket fall har gatuarbetet påbörjats.
Eller vad man ska kalla det.
Promenaden ska breddas, gatan ska smalnas, muren ska bli ett räcke i aluminium.
En dag för någon vecka sedan kom en grävskopa och körde ner på stranden nedanför muren.
Och grävde och grävde.
Gjorde en stor pyramid av sand, jag hade tänkt gå ner och fotografera så man såg hur stor pyramiden var, jag har ju mitt gamla Egyptenintresse sedan tiden med Nefertiti.
Men det blev inte av.
Så jag tog en bild från fönstret.
Och det är ju inte samma sak.

Idag, söndagen den 8 februari regnar det väldigt, det är en typiskt väldigt regnig söndag vid den här delen av Atlanten.
Tidvattnet kommer in och hela pyramiden spolas ut i världshaven.

Nu undrar jag vad som kommer att hända med gatuarbetena, om grävskopan kommer att komma tillbaka och göra en ny pyramid.
Eller om det får vara nog med den som nu inte längre finns kvar.