Jag har inte slagit huvudet i takbjälken igen.
Det bara känns så.
Ute är det storm.
Regnet smattrar mot fönstren, det är den sortens stora storm som jag tyckte så mycket om att höra i huset i Finistère, Atlanten helt vild nedanför klipporna.
Jag vet att det är samma Atlant här utanför.
Det bara känns inte så.