I morse springande i hällregnet på väg mot busshållplatsen för att byta till tunnelbanan och stiga av vid T-centralen i sista sekunden mot Stadsteatern för lördagsrepetition och bussen kommer och saktar in och tar upp mig före hållplatsen.
För att jag inte ska bli sjöblöt och sjuk.

I kväll på tunnelbanan mot Odenplan vid 22.30 en grupp farligt snaggade killar med ölflaskor i sista vagnen, en av killarna skriker: Pax för att inte va fitta.

Det var mitt utomhus den här lördagen första mars 2008.

Varje gång jag springer förbi en telefon på Stadsteatern på väg från målarverkstan till snickarateljén, ljussättningen, repetitionen, mötet med marknadsavdelningen och Mia som gör programmet till föreställningen av Nakna damer på nedre botten mittemot, varenda gång jag ser en fast telefon eller en mobil tänker jag:
VEM är det jag har mest dåligt samvete för att jag inte hör av mig till nu?
Svaret är att det är alla jag känner.
Tur att jag har för mycket att göra för att hinna ha så dåligt samvete som jag har.
Men det ligger under och pyr.

För att kompensera för att jag är en sådan dålig människa skickar jag här en länk från The New Yorker om Darjeeling Limited som jag såg på biografen Sture på Birger Jarlsgatan i Stockholm av misstag, trodde jag hade gått på en film av Thomas Anderson och så var det Wes Andersons Darjeeling Limited med bland annat Adrien Brody.
Så jag gick inte, som jag hade tänkt när jag upptäckte att jag hade tagit fel film. Och det är jag glad för.

Premiären blir den 26 mars i stället för den 19 på grund av sjukdom i ensemblen.
Och så hinner alla i publiken köpa nya kläder och skaffa barnvakt och behöver inte stressa med allt vad det nu är.

Vi gör enorma framsteg med repetitionerna, stora genombrott varje dag. Mitt sker ofta på tunnelbanan mellan Odenplan och T-centralen.
Den här dagen blir mitt stora genombrott, tänker jag och det blir det.

Jag trodde inte att det fanns så mycket suveräna yrkesmänniskor i hela världen sammantaget som vår tekniska personal på Klarascenen och Nakna-damer-på-nedre-botten-mittemot-ensemblen.
Men det finns det.

Att jag först skrev den 26 januari här, i stället för den 26 mars – varför?
Ingen aning.

Det här med om jag ska ångra att jag tagit på mig demonregisserandet?
Räcker det inte med att skriva pjästexten, ska jag behöva älta den i detalj dag efter dag också? Bena upp och räta ut, flytta om, ta bort.
Blir det inte för mycket?
Nej.

Det blir inte för mycket för att det är inte samma sak.
Det är inte samma ord och meningar, inte samma text i rummet, i repsalen, på scenen, som på skärmen och hårddisken.

På golvet, säger vi när vi repeterar på Stadsteatern, det gäller att det funkar på golvet.
På golvet testas texten.
Rasar den ihop när man ställer den på golvet och faller sönder i sina beståndsdelar och blir till ord och meningar och bokstäver som rullar bort åt alla olika håll, då är den ingenting att ha hur fiffig den än såg ut på utskriften från hårddisken.

Nu är det golvet som gäller och golvet är skoningslöst.

Lova såg det. Jag blev glad.

Vilka medarbetare, vilka genier alla kategorier.
Det är det här som är meningen med det, jobbet, minuterna, ögonblicken på scenen, på repsalen. Inte premiärer och annat ovidkommande.
Det stora genombrottet är inget som kommer med media, det är att Magda och Anders som har hand om scenteknik och rekvisita är lika fantastiska som alla andra av Klarascenens personal, det är att Ulf Brunnberg blundar i en scen men öppnar ögonen på ett visst ställe och det blir magiskt, det är att alla står ut och kämpar och ställer upp för helheten i stort sett hela tiden mellan bitti och väldigt sent.
Inte utan gny och klagan då och då – vore det inte lite gny och klagan då och då så vore det konstigt och det är konstigt nog ändå.
Att det rullar på och så plötsligt de där fantastiska ögonblicken.

Lelle det är vår regissör höll jag på att säga, Lelle Delmundo är vårt allt utan vilken vi aldrig skulle komma någon vart med Nakna damer på nedre botten mittemot – Lelle är sufflör, hela Nakna damer på nedre botten mittemot-världen hänger på Lelle och han bär upp den och inte nog med det.
Inte nog med att Lelle Delmondo sufflerar för brinnande livet under repetitionen – efter repetitionen kommer han fram så försynt och ödmjukt som bara de bästa och största kan göra, och säger att det här är inte någon kritik – jag menar inte att lägga mej i men jag tänkte på en sak.

Och när Lelle säger att han tänkte på en sak då vet man att den saken är tänkvärd och inte får försummas att tas itu med för då håller vi inte nivån och om det är något vi måste hålla med Nakna damer på nedre botten mittemot så är det nivån.

Vad Lelle – och hans kollegor också, det tar jag för givet – gör för en teaterföreställning, det är inte något som man kan formulera på en så kallad blogg vid elvatiden på kvällen efter en lång dags färd mot natt på Stockholms största vackraste och bästa Stadsteater.

Influensan anfaller från alla håll.
Soldaterna stupar och reser sig.
Vi jobbar på Nakna damer med pappersnäsdukar överallt och halstabletter.

Jag har väl sagt vilka musik och ljudkonstnärer jag har fått nåden att jobba med på Stadsteatern – Håkan Åslund och Michael Breschi? Om det låter högtidligt med “nåden” så är det rätt.
Har jag inte sagt det förut så säger jag det nu, jag får jobba tillsammans med Håkan Åslund och Michael Breschi.

För övrigt har jag börjat röka så ofta jag hinner. Det är intressant.
Och man träffar nya människor i rökrummet varje dag och varje kväll.

Den som tror att arbetet med en pjäs på en av Sveriges största teatrar kan gå helt utan friktion tror inte som jag trodde när jag gav mig in på att regissera pjäsen.

Jag trodde att nu blir det bråk och skrik och dramatik från morgon till kväll, det blir viljor som bryts och slash och krasch och sammanbrott och undergång.

Så blev det inte.
Tvärtom.

Men den som tror att det bara är mys och gosande och gullegull, tror också fel.

Det sprakar till, gnistor flyger, det blir explosioner och detonationer.
Fasoner.

Men fasonerna och explosionerna kommer aldrig från den tekniska personalen på Klarascenen, aldrig Magda, aldrig Anders, aldrig från någon av de andra i teknikteamet, varenda en ställer upp och kommer med kreativa förslag – senast gällde det halningen och fällandet av ridån – det var Anders som kom med ett genialt förslag.
Från den tekniska personalen kommer de bästa idéerna för hur ett problem ska lösas och det kan gälla vilket problem som helst – ska jag ha den här jackan på mig när TV4 kommer?

Och – nu reser jag mig upp vid datorn och lyfter champagneglaset med stora varma lyckotårar rullande neröver kinderna, jag skålar och räcker fram rosenbuketter för minst femtusen kronor styck till Johanna Holmström och Malin Johansson, regiauskultanterna på Nakna damer.

Att regiauskultanter låter märkvärdigt hör ihop med att Malin och Johanna är de mest märkvärdiga och strålande kompetenta unga kvinnor jag någonsin har träffat på och om det är något jag har gjort under mina fyrtio år i verksamhet så är det att träffa på.

Johanna och Malin är länken mellan idé och förverkligande, de fixar allt, genomför det omöjliga, de kommer ihåg saker som jag inte ens visste att jag hade glömt OCH de hittar i de labyrintiska korridorerna på Stadsteatern.

Efter två månader kan jag fortfarande inte ta mig från en plats till en annan utan att Johanna eller Malin måste leda mig dit, jag är ett hjälplöst kolli i deras händer och helt otroligt trygg.

Att arbeta tillsammans med 20-åringar som Malin och Johanna tar kål på (tar KÅL på??!!) all min stora oro för framtiden; med 20-åringar som Johanna och Malin är framtiden i goda händer, allting kommer att bli bra.

Förresten – det här med premiär, att det är premiär på Nakna damer på nedre botten mitten den 26 mars, premiären – den är bara en oönskad biverkning av det vi håller på med – arbetet med att nå någonstans i närheten av dit vi drömmer om att komma, premiären ingenting annat än ett stort gupp på vägen från kollationeringen till den dag pjäsen läggs ner.

När jag gick förbi några fula buskar på Upplandsgatan fick jag se att bladen hade börjat slå ut, små gröna hopknipna blad, det som kallas för musöron när det är björkarna som har dem på sina skira grenar.
Eller om det heter musöron oavsett botanisk art.
Inte vet jag.
Min pappa var expert på träd och växter så jag tyckte väl inte att det var nödvändigt att jag också skulle lära mig vilket som är vad.
Jag gjorde ändå en trädgård i Finistère och det gick bra.

Konstigt att en hel vinter har passerat obemärkt i Europa medan andra platser på jorden har haft den värsta vintern någonsin.
Även om jag inte tycker att snö och kyla är det värsta en människa kan råka ut för.
Det värsta en människa kan råka ut för är andra människor och döden, resten är marginellt och kan åtgärdas med lämpliga kläder och pengar och gott humör. (Det senaste var så kallad ironi och inte särskilt vasst i sin kategori men eftersom jag inte kommer på något bättre får det stå.)