Den som tror att arbetet med en pjäs på en av Sveriges största teatrar kan gå helt utan friktion tror inte som jag trodde när jag gav mig in på att regissera pjäsen.

Jag trodde att nu blir det bråk och skrik och dramatik från morgon till kväll, det blir viljor som bryts och slash och krasch och sammanbrott och undergång.

Så blev det inte.
Tvärtom.

Men den som tror att det bara är mys och gosande och gullegull, tror också fel.

Det sprakar till, gnistor flyger, det blir explosioner och detonationer.
Fasoner.

Men fasonerna och explosionerna kommer aldrig från den tekniska personalen på Klarascenen, aldrig Magda, aldrig Anders, aldrig från någon av de andra i teknikteamet, varenda en ställer upp och kommer med kreativa förslag – senast gällde det halningen och fällandet av ridån – det var Anders som kom med ett genialt förslag.
Från den tekniska personalen kommer de bästa idéerna för hur ett problem ska lösas och det kan gälla vilket problem som helst – ska jag ha den här jackan på mig när TV4 kommer?

Och – nu reser jag mig upp vid datorn och lyfter champagneglaset med stora varma lyckotårar rullande neröver kinderna, jag skålar och räcker fram rosenbuketter för minst femtusen kronor styck till Johanna Holmström och Malin Johansson, regiauskultanterna på Nakna damer.

Att regiauskultanter låter märkvärdigt hör ihop med att Malin och Johanna är de mest märkvärdiga och strålande kompetenta unga kvinnor jag någonsin har träffat på och om det är något jag har gjort under mina fyrtio år i verksamhet så är det att träffa på.

Johanna och Malin är länken mellan idé och förverkligande, de fixar allt, genomför det omöjliga, de kommer ihåg saker som jag inte ens visste att jag hade glömt OCH de hittar i de labyrintiska korridorerna på Stadsteatern.

Efter två månader kan jag fortfarande inte ta mig från en plats till en annan utan att Johanna eller Malin måste leda mig dit, jag är ett hjälplöst kolli i deras händer och helt otroligt trygg.

Att arbeta tillsammans med 20-åringar som Malin och Johanna tar kål på (tar KÅL på??!!) all min stora oro för framtiden; med 20-åringar som Johanna och Malin är framtiden i goda händer, allting kommer att bli bra.

Förresten – det här med premiär, att det är premiär på Nakna damer på nedre botten mitten den 26 mars, premiären – den är bara en oönskad biverkning av det vi håller på med – arbetet med att nå någonstans i närheten av dit vi drömmer om att komma, premiären ingenting annat än ett stort gupp på vägen från kollationeringen till den dag pjäsen läggs ner.