Oförskämdhet I:
Är min oförskämdhet när jag avslutade Gästboken så brutalt den 15 oktober.
Råkade titta på den häromdagen och blev förskräckt.
Gästbok
Bonjour!
Inga nya inlägg i gästboken från och med nu
den 15 oktober 2007.
Au revoir, adieu,
Bodil
Jag ber om ursäkt, verkligen.
Kan man inte avsluta en förbindelse på ett snyggare sätt så är man inte värd att ha några förbindelser alls.
Webmaster Anders Åhlén har nu tagit bort allt som har med gästboken att göra så jag slipper skämmas.
För just den oförskämdheten.
Oförskämdhet II:
Slas är död.
En oförskämdhet i sig.
Men oförskämdhet II är när jag blir ombedd skriva om Slas av redaktionschefen för en svensk tidskrift.
Det är inte redaktionschefen i sig som är oförskämd, det är en oförskämdhet på principiell nivå som får mig att bli oförskämd på ett sätt som jag inte tycker om.
Från: xxx
Ämne: Slas
Datum: den 8 januari 2008 13.13.06 MET
Till: bodil@xxx
Hej Bodil
I min jakt på lämpliga skribenter till våra nekrologer konsulterar jag ofta xxx.
Idag var de helt överrens om vem som borde skriva om Slas. Jag riktar därför en ödmjuk förfrågan till dig. Det handlar om 4000 tecken och det räcker om jag har den om en knapp vecka.
Med förhoppning
xxx
Från: Bodil Malmsten [mailto:bodil@xxx”>
Skickat: den 8 januari 2008 16:11
Till: xxx
Ämne: En knapp vecka?
Oj.
Det var kort.
Men jag har något att berätta om Slas faktiskt.
Vad får jag för det?
Undrar
Bodil Malmsten
med vänlig hälsning
Från: xxx
Ämne: SV: En knapp vecka?
Datum: den 8 januari 2008 16.34.03 MET
Till: bodil@xxx
2008-01-08 kl.16.34 skrev xxx:
Det gläder mig mycket. Och vi kan säga en vecka jämt, alltså tisdag kväll/onsdag morgon nästa vecka.
Vårt arvode för minnesord ligger på 3000 + moms. Okej?
Från: bodil@xxx
Ämne: Ej ok
Datum: den 8 januari 2008 17.51 MET
Till: xxx
Får man mindre för minnesord än för en annan text?
Jag skriver hellre texten om Stig Claesson och lägger ut på min hemsida, det tror jag han skulle ha gillat.
Ni får be någon billigare,
vänliga hälsningar
Bodil M
***
Det här är alltså definitivt inte för att peka ut just denna redaktionschef för just denna svenska tidskrift, det är för att det var droppen som kom bägaren att rinna över, halmstrået som knäckte kamelens rygg, tändstickan i bensindunken – det är för att arvodena för frilansande skribenter i stort sett inte har gått upp sedan jag började försörja mig på att skriva för över trettio år sen.
Om jag bråkar och säger att det har tagit mig över trettio år att formulera den efterfrågade texten kan jag i vissa fall pressa upp priset, men det känns inte bra, det känns osolidariskt mot yngre frilansande skribenter som lägger ner det orimliga jobb det är att försöka skriva något som liknar det man ville skriva.
Jag är ingen talesman, taleskvinna eller talesperson, jag representerar inte frilansande skribenter – jag har tillräckliga problem med att representera mig själv, men det är någonting med det här med arvodena till frilansande skribenter som får mig att lägga ner alldeles för mycket tid på det här inlägget i stället för att skriva min text om Slas.