På sjuttiotalet skrev jag en monolog som hette Jag är idiot och det står jag för. Det var långt före digitaliseringen så den texten finns bara på papper och var det papperet finns har jag ingen aning om.
Jag vet att jag såg det senaste gången jag försökte få ordning på mina papper men vad jag sedan sorterade Jag är idiot och det står jag för under kan jag för mitt liv inte komma på.
Det enda jag minns är att det var en korkad kvinna som var idioten i monologen.
Det fanns lika många idioter på sjuttiotalet som nu, skillnaden är att på sjuttiotalet var det inte idioten som var idealet, på sjuttiotalet drömde folk inte om att bli dummare, de flesta ville – var och en på sitt eget lilla sätt – bli smarta.
Hippies som rökte på och luktade mysk i töjbara långbyxor och formlösa koltar från Indien var inte norm.
Orsaken till att jag kom ihåg det här med Jag är idiot och det står jag för-monologen är att jag i dagens – den 10 januari 2008 – Metro läste en artikel om en kvinna som – trots att hon inte var född när min monolog skrevs – var på pricken som kvinnan i texten.
Gärna för mig, det var bara det – och det gäller inte enbart Metro, det gäller allt från tidskriften Café till DN – läsaren av artikeln förväntades tycka att det var toppen, att den kvinnan var en förebild att se upp till, TV-stjärna och över hela landet jättekänd.
Varför jag för tillfället hakar mig upp på en viss typ av kvinnor har jag ingen aning om.
Det kan vara för att jag just är i inledningsskedet av regijobbet med min pjäs Nakna damer på nedre botten mittemot.
Men kvinnorna i min pjäs är ju varken idioter som kvinnan i monologen eller manipulativa våp som Carla Bruni.