Min första internetserver var hos Telia.
Eftersom det är länge sedan och allting var nytt och gick fel då, så kallade vi abonnenter Telia för Felia.
Tiden gick. Jag flyttade till Finistère.
Sedan många år har jag ett mobilabonnemang på Telia.
Inga problem.
När jag flyttade tog jag med mig mobilen och behöll samma abonnemang som i Sverige. Lokalsamtal ringer jag på mitt franska abonnemang, Teliaräkningen betalas per autogiro, jag skickar mina SMS, det rullar på.
Tills häromdagen.
Det kommer ett brev med prioritärpost från Telia.
Brevet inkluderar en faktura vars summa ska dras från mitt konto den 6 februari och ett meddelande om att fakturan kommit i retur på grund av att namn och adress inte stämmer med den adress jag angivit och till vilken det brev som jag just står och läser Den adress jag angivit är den adress till vilken det brev jag just står och läser nyss kom, jag är förbryllad.
”Vi har ändrat fakturaadressen till den adress som detta brev är adresserat till.” (Samma adress som på alla andra brev från Telia till mig de senaste åren.)
Om jag inte kontaktar Kundtjänst riskerar jag att mobilen stängs av.

Jag börjar med att försöka kontakt Telia per e-post.
Det går inte.
Den leende damen på hemsidan är ingenting att ha, hon är bara en bild av alla dessa digitala tryckstjärnatryckfyrkanttanter utan mänsklig anknytning.

Jag försöker ringa Kundtjänst.
Men numret – 90 200 – går inte att ringa från utlandet, inte heller det nummer som står på fakturan – 90 350.
Efter omfattande efterforskning och hjälp från Sverige får jag tag på ett 0771-nummer som ska gälla för Kundtjänst i utlandet.
Det är bara det att det numret inte går att ringa från mitt abonnemang. En av alla dessa tryckfyrkantröster informerar på franska att det nummer jag försöker ringa är belagt med en skatt som inte omfattas av det nummer jag ringer ifrån.
Jag fattar ingenting igen, det står still.
Tills jag kommer på att jag kan använda mobilen för att ringa Telias utlandskundtjänst! Mobilen med dess svenska mobilabonnemang på Telia!
Genialt.

Jag slår 0771- numret, kommer fram, följer anvisningarna, trycker in mobilnumret, gör mina val, trycker fyrkant och väntar.
Det är 14 samtal före mig.
Jag bestämmer mig för att ringa senare och det gör jag.
Samma eftermiddag, samma procedur, jag knappar in mobilnumret, gör mina val, trycker fyrkant och väntar.
Det är 61 samtal före.
Jag brukar aldrig ge upp men den här gången vet jag inte.

Det är Lova på www.finistere.se
Bodil är indisponerad.
Hon har ingen bil, ingen uppkoppling på sin Mac, iPhotot har kraschat och alla originalen till bilderna från bloggen har utplånats.
Brödet är slut. Vädret är fult.
Nu väntar hon bara på att Telia ska stänga av hennes mobil.

Jag har blivit erbjuden medlemskap i Roverklubben!
Rovers tidskrift vill publicera det jag har skrivit om Rovern på bloggen, det känns bra, jag är stolt.
Och igår när jag sökte den tröst mot alla olyckor som erbjuds sex dagar i veckan på kanal 3 – Questions pour un champion min frågesport – fick jag dubbeltröst.
En självsäker deltagare som jag fått enorm och orättvis antipati till, var på väg att vinna, men så blev han utslagen.

Det var en ung man från Finistère som vann.
Min Finisterian jobbar åt marinen i Brest, men förutom sina marina talanger och sin allmänbildning har han också flygcertifikat, och kunde berätta hur vacker kusten i Finistère är uppifrån.
Det var ljuset över kustlinjen som gjorde det, sa han.

Allt ljusnar.
På måndag eftermiddag kommer en Macintoshtekniker för att försöka få ordning på min Mac, reservdelen till Rovern har anlänt, jag är fortfarande indisponerad, men det finns hopp.

Den självsäkre deltagaren i Question pour un champion, som jag kände sådan antipati till när han var på väg att vinna.
Som förlorare fick han min medkänsla och sympati.
(Nästa gång jag säger ja till att visa mig i TV hoppas vi att det inte är någon som sitter med Coolpixkamera och tar förnedrande Coolpix på mig.)

Allt man håller på med, alla planer alla projekt och så kommer livet emellan. Plikt, sjukdom och katastrofer på olika nivåer, alla dessa kollapser av olika slag som livet består av. All den tid som man slösar bort på att bli upprörd över sådant man inte kan göra något åt.
Just nu de våldsamma reaktionerna på karikatyrerna av profeten M, alla är upprörda och särskilt jag. Men inte mer upprörd över muslimernas våldsamhet än över följderna av Bushregimens skenheliga religiositet.
Alltid upprörd.
Särskilt upprörd är jag över putslustiga ironiker som Claude Chabrol, som just nu sitter i oändliga talkshows i fransk TV och gör PR för sin senaste film, L´ivresse du pouvoir.
Filmen är inspirerad av korruptionsrättegångarna mot det statliga oljebolaget Elf, Isabelle Huppert gör ett nidporträtt av den norska domaren Eva Joly.
Inte alls, säger Claude Chabrol.
Trots att personerna i filmen är så porträttlika deltagarna i verklighetens Elfdrama som det någonsin går så råkar det bara vara så, säger Claude Chabrol.
Han har inspirerats av Elfrättegången, men därifrån till att ta ställning – inte Claude Chabrol.
Som ung och filmgalen trodde jag att Chabrol skildrade den franska borgerligheten, med åren har det blivit allt tydligare att han är den franska borgerligheten. Vilket är skillnaden på konst och hantverk, skillnaden på Claude Chabrol och exempelvis Louis Bunuel.
Det är till ditt verk du ska ha distansen, inte till livet och verkligheten, för helvete Claude Chabrol.

Under talkshowen fick Chabrol frågan hur han såg på de våldsamma reaktionerna på karikatyrerna av profeten M.
Chabrol var inte förvånad, sa han och himlade distanserat med ögonen för att visa hur mycket mindre förvånad han var än någon annan.
När religionen – vilken religion det än gäller – tar över går förnuftet i exil.
Jag kunde inte instämma mer.
Ändå blir jag galen på Chabrol när han med höjda ögonbryn säger att det enda han är förvånad över är att det inte händer oftare, distanserat förvånad och salongsmässigt säger han det. Upprörd – aldrig Claude Chabrol.

En eftertanke:
”Ceremonin” är en fantastisk film. Det kan inte hjälpas.

Angående gästboken på www.finistere.se
Jag blir tvungen att slå igen den.
Jag hinner inte.
Förlåt alla som skrivit och inte fått någon reaktion, men det går inte.
Tiden finns inte.
Det känns ovänligt, otacksamt och fult att slå igen en öppen gästbok, men ännu fulare att låta hälsningar stå obesvarade.

Om någon har viktig praktisk fråga eller upplysning, maila: lova snabela serum.se
Om det gäller något marknadsmässigt maila: lili snabela assefa.se

Vad gäller kommentarerna på denna sida, jag upprepar det jag sagt förut.
Jag diskuterar inte.
Men ingen är gladare än jag om kommentatorerna diskuterar med varandra.
Min dröm enligt ett gammalt inlägg med titeln “Date line” är att människor ska mötas och drabbas av omedelbar kärlek och passion här på www.finistere.se

Följande inlägg är jag extremt tveksam till.
Dels för att jag inte vet om det är sentimentalt och dels för att jag vet att det inte skulle behaga min mor.
Jag har tagit bort inlägget och lagt ut det, jag har raderat, reviderat och skrivit om.
En författare skriver inte för att behaga sin mor, men jag vet inte.
Jag vet inte varför jag skriver men för att behaga min mor kan det väl ändå inte vara.
För att visa mitt oberoende behåller jag inlägget som det är:

Min mamma fyller 83 i maj.
Hon ser ut som 65 och är mer intellektuellt nyfiken än alla kulturella människor jag känner.
Men det får man inte säga till henne för då lägger hon på luren. Vare sig samtalet försiggår på en linje från Finistère eller i hennes kök.
I den glesbygd där min mor växte upp och gick sex år i folkskolan får man inte tro att man är någonting.
Varken till det yttre eller det inre.
Att försöka få i henne att hon är exceptionell och fantastisk är en no win situation.
Vinna över min mor kan bara tiden göra och hon själv.
Just nu har hon ryggskott men annars är det hon som håller koll på kulturen i vår familj.
Just nu måste hon begränsa sig till TV och Dagens Nyheter men i vanliga fall tar hon in allt.
Filmer, teater – allt som spelas på Dramaten och Stadsteatern, alla tredagarslån på Kulturhusets läsesalong, konstutställningar – när allmänheten släpps in är hon först på Lena Cronqvists utställning och på Liljevalchs.
I sitt senaste brev citerar hon – ur minnet – en minnesvärd rad ur Antonio Tabucchis storartade roman ”Påstår Pereira”.
Försök bara inte komplimentera henne för hennes minnesförmåga och energi för då säger hon att hon är dement.

Efter senaste Woody Allen, Match Point, bekräftar hon mina onda aningar om filmen som höjdes till skyarna av fransk kritik:
”Vad USA-konventionellt och gubbsjukt!”
Hennes omdöme om Casanova med Heath Ledger och Lena Olin törs jag inte citera, men Sigrid och Isaac fick godkänt.

Hon berättar också om fönsterputsarna som hade fastnat i en korg högst upp i Turning Torso och fick sitta över 5 timmar i kylan tills någon kom och tog loss ett fönster så de kom in.
”Jag ser på mina smutsiga fönster”, skriver min enastående mor vars egna fönster aldrig har varit annat än gnistrande rena.

Min mor – detta mitt fönster mot kulturlivet, Sverige och mig själv.

Ur Priset på vatten i Finistère.

Inga baksidor var min föresats när jag började med trädgården.
Absolut inga baksidor.
Eftersom trädgården är så liten är min fasta föresats att varenda kvadratcentimeter ska vara framsida.
Ingenstans ska någonting knuffas undan.
Skräp ska genast brännas eller komposteras, men efter mitt första kompostnederlag har jag inte kommit igång med någon ny kompost. Den första komposten blev bara en enda stor mögelsvamp bakom trädgårdsskjulet.
Bakom, på baksidan av.
Med vad rätt inrättar jag ögonblickligen hierarkier? Vad är det som säger att sidan med dörr är framsida och den utan dörr är baksida?
En långsida av trädgårdsskjulet vetter mot en obebyggd bit mark.
Där ligger upprivet ogräs, apelsinskal, två döda mimosaträd, ett par trasiga gummistövlar, några kartonger, en trasig plasthink och veden till nästa vinter.
Skräp skräp skräp.
Det är ingen som lider av det eftersom markbiten på andra sidan staketet är obebyggd och avgränsad av häckar och träd.
Att jag gjort baksida där är det ingen som lider av.
Utom jag.
Detta oskick att säga att ingen lider av det när jag lider.
Det är som att säga att det är ingen hemma när man själv är där.
Eller:
Det är ju ingen som ser, när sängen lämnas obäddad, disken framme och man låter sig själv förslummas.
Detta förintande av sig själv, det livsfarliga förnekandet av att man själv är där, att man finns även när ingen ser det.
Jag lider av den baksida jag själv har skapat alltså måste den bort.
Jag utsätter mig själv för lidande, för brist på respekt.
Det är bara att skapa om baksidan till framsida, det är bara att börja om.
Att börja om är människans uppgift på jorden, att börja om är att vara människa, att vara ingen kan bara den kosta på sig som är död.
Inga baksidor.

Texten skrev jag någon gång i början på år 2002.
Bilden tog jag i går.

Formmässig eftertanke:
Jag vet att bild och text inte bör säga samma sak, men vad då bör?
Bör och borde, jag bör och jag dör – jag borde spela in fler ljudfiler, jag borde skriva min roman, mitt filmmanus, ett tacktal till Ivar Lo-priset, en antitanttext, jag borde ringa rörmokaren, jag borde vara mindre panikbenägen, jag borde vara en bättre släkting, men nu är det inte så till dess ändring rapporteras.

Allvaret är de dummas sköld, Montesquieu.

Ingenting är varaktigt utom förändringen, ingenting är beständigt utom döden.

Lögnaktighet kräver gott minne.

Makt går före rätt.
Svin före pärlor.

Fegheten är grymhetens mor.

Människan är det enda djur som kan rodna, och det enda som har anledning att göra det, Mark Twain.

Familjer är slutna system.

Kroppen är den bok som själen skriver.

Förtvivlan är lika trafikfarligt som fylla.

Kroppen är gisslan åt själen.

Öron är självrengörande.

Skillnaden på en optimist och en pessimist är att pessimisten är bättre informerad. Imre Kertész.

Yttrandefrihet är ett njutningsmedel för överklassen.

Det finns cirka 60 miljoner råttor i Storbritannien.

Vad är en filosof?
En som filosoferar.

Time will tell you I told you so, W H Auden.

Den 17 juli 2002 säger Alan Greenspan att han hade fel angående marknadens självreglering. Och det missar jag.

Makt måste med makt balanseras.

Bara dårar och dilettanter vet och förstår allting. Anton Tjechov.

Bara de döda har rätt.

Skam är ytlig, att skämmas är att bry sig om hur man verkar.
Att känna skuld är att vara human.

Årstiders plötsliga annalkande!
Att man aldrig hinner packa upp sommarkläderna förrän det är dags att hänga undan dem – alla dessa parasoller och solstolar.

Man skulle bli gammal och sitta där med sina minnen och så minns man ingenting!

Jag strövar runt i mig själv, Montaigne.

Tänk om alla gjorde så.

Allt händer några veckor innan det sker.

Man får Alzheimer av deodorant.

Du eller jag, dom eller vi?
Jag.

Hej och allt gör detsamma, Thomas Bernhard.

Jag försöker skriva ett tacktal för Ivar Lo-priset.
Det är snart en vecka som jag har försökt, jag försöker och försöker och försöker och ju mer jag försöker desto sämre går det.
Givetvis.
Jag vet att ju mer jag anstränger mig desto mer låser det sig, blir tillgjort, gjort, besserwisseraktigt, lättviktigt, löjligt, pretentiöst.
Jag ser på texten på skärmen och jag skäms.

Jag försöker skriva ett tacktal för ett pris som jag har fått, ingen annan än jag kan göra det och jag kan inte.
Dagarna går.

Jag har börjat samla det bästa från hemsidan, dagsmaterialet, för att göra en bok med bilder och text. Inte en bloggbok, en riktig bok.
En kulturjournalist frågar mig när jag ska skriva en riktig roman igen.
”Dina senaste böcker är vad vi kulturjournalister kallar mellanböcker”, säger journalisten.
Jag frågar mig när jag ska skriva en mittbok igen.

Sedan många år håller jag på med en roman, en riktig roman, en mittroman.
Jag har tänkt den som tredje delen i en trilogi där Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån och Nästa som rör mig är de två första böckerna.
Det ska bli en roman om svek som de två tidigare.
Jag vet vem huvudpersonen är, jag känner honom och jag vet vilka andra personer som är inblandade i intrigen, temat är klart – sveket, men jag vet inte hur boken ska berättas – jag hittar inte tonen.
Varje kväll när jag har lagt mig får jag en idé om hur boken skulle kunna berättas, varje morgon när jag testar idén spricker den.
År efter år.
Jag hittar inte grundtonen till den här boken, jag har inte hittat den än och jag vet inte om jag kommer att hitta den.
Men jag kan ju inte bara ge upp.