Allt man håller på med, alla planer alla projekt och så kommer livet emellan. Plikt, sjukdom och katastrofer på olika nivåer, alla dessa kollapser av olika slag som livet består av. All den tid som man slösar bort på att bli upprörd över sådant man inte kan göra något åt.
Just nu de våldsamma reaktionerna på karikatyrerna av profeten M, alla är upprörda och särskilt jag. Men inte mer upprörd över muslimernas våldsamhet än över följderna av Bushregimens skenheliga religiositet.
Alltid upprörd.
Särskilt upprörd är jag över putslustiga ironiker som Claude Chabrol, som just nu sitter i oändliga talkshows i fransk TV och gör PR för sin senaste film, L´ivresse du pouvoir.
Filmen är inspirerad av korruptionsrättegångarna mot det statliga oljebolaget Elf, Isabelle Huppert gör ett nidporträtt av den norska domaren Eva Joly.
Inte alls, säger Claude Chabrol.
Trots att personerna i filmen är så porträttlika deltagarna i verklighetens Elfdrama som det någonsin går så råkar det bara vara så, säger Claude Chabrol.
Han har inspirerats av Elfrättegången, men därifrån till att ta ställning – inte Claude Chabrol.
Som ung och filmgalen trodde jag att Chabrol skildrade den franska borgerligheten, med åren har det blivit allt tydligare att han är den franska borgerligheten. Vilket är skillnaden på konst och hantverk, skillnaden på Claude Chabrol och exempelvis Louis Bunuel.
Det är till ditt verk du ska ha distansen, inte till livet och verkligheten, för helvete Claude Chabrol.
Under talkshowen fick Chabrol frågan hur han såg på de våldsamma reaktionerna på karikatyrerna av profeten M.
Chabrol var inte förvånad, sa han och himlade distanserat med ögonen för att visa hur mycket mindre förvånad han var än någon annan.
När religionen – vilken religion det än gäller – tar över går förnuftet i exil.
Jag kunde inte instämma mer.
Ändå blir jag galen på Chabrol när han med höjda ögonbryn säger att det enda han är förvånad över är att det inte händer oftare, distanserat förvånad och salongsmässigt säger han det. Upprörd – aldrig Claude Chabrol.
En eftertanke:
”Ceremonin” är en fantastisk film. Det kan inte hjälpas.