Jag försöker skriva ett tacktal för Ivar Lo-priset.
Det är snart en vecka som jag har försökt, jag försöker och försöker och försöker och ju mer jag försöker desto sämre går det.
Givetvis.
Jag vet att ju mer jag anstränger mig desto mer låser det sig, blir tillgjort, gjort, besserwisseraktigt, lättviktigt, löjligt, pretentiöst.
Jag ser på texten på skärmen och jag skäms.
Jag försöker skriva ett tacktal för ett pris som jag har fått, ingen annan än jag kan göra det och jag kan inte.
Dagarna går.
Jag har börjat samla det bästa från hemsidan, dagsmaterialet, för att göra en bok med bilder och text. Inte en bloggbok, en riktig bok.
En kulturjournalist frågar mig när jag ska skriva en riktig roman igen.
”Dina senaste böcker är vad vi kulturjournalister kallar mellanböcker”, säger journalisten.
Jag frågar mig när jag ska skriva en mittbok igen.
Sedan många år håller jag på med en roman, en riktig roman, en mittroman.
Jag har tänkt den som tredje delen i en trilogi där Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån och Nästa som rör mig är de två första böckerna.
Det ska bli en roman om svek som de två tidigare.
Jag vet vem huvudpersonen är, jag känner honom och jag vet vilka andra personer som är inblandade i intrigen, temat är klart – sveket, men jag vet inte hur boken ska berättas – jag hittar inte tonen.
Varje kväll när jag har lagt mig får jag en idé om hur boken skulle kunna berättas, varje morgon när jag testar idén spricker den.
År efter år.
Jag hittar inte grundtonen till den här boken, jag har inte hittat den än och jag vet inte om jag kommer att hitta den.
Men jag kan ju inte bara ge upp.