Följande inlägg är jag extremt tveksam till.
Dels för att jag inte vet om det är sentimentalt och dels för att jag vet att det inte skulle behaga min mor.
Jag har tagit bort inlägget och lagt ut det, jag har raderat, reviderat och skrivit om.
En författare skriver inte för att behaga sin mor, men jag vet inte.
Jag vet inte varför jag skriver men för att behaga min mor kan det väl ändå inte vara.
För att visa mitt oberoende behåller jag inlägget som det är:
Min mamma fyller 83 i maj.
Hon ser ut som 65 och är mer intellektuellt nyfiken än alla kulturella människor jag känner.
Men det får man inte säga till henne för då lägger hon på luren. Vare sig samtalet försiggår på en linje från Finistère eller i hennes kök.
I den glesbygd där min mor växte upp och gick sex år i folkskolan får man inte tro att man är någonting.
Varken till det yttre eller det inre.
Att försöka få i henne att hon är exceptionell och fantastisk är en no win situation.
Vinna över min mor kan bara tiden göra och hon själv.
Just nu har hon ryggskott men annars är det hon som håller koll på kulturen i vår familj.
Just nu måste hon begränsa sig till TV och Dagens Nyheter men i vanliga fall tar hon in allt.
Filmer, teater – allt som spelas på Dramaten och Stadsteatern, alla tredagarslån på Kulturhusets läsesalong, konstutställningar – när allmänheten släpps in är hon först på Lena Cronqvists utställning och på Liljevalchs.
I sitt senaste brev citerar hon – ur minnet – en minnesvärd rad ur Antonio Tabucchis storartade roman ”Påstår Pereira”.
Försök bara inte komplimentera henne för hennes minnesförmåga och energi för då säger hon att hon är dement.
Efter senaste Woody Allen, Match Point, bekräftar hon mina onda aningar om filmen som höjdes till skyarna av fransk kritik:
”Vad USA-konventionellt och gubbsjukt!”
Hennes omdöme om Casanova med Heath Ledger och Lena Olin törs jag inte citera, men Sigrid och Isaac fick godkänt.
Hon berättar också om fönsterputsarna som hade fastnat i en korg högst upp i Turning Torso och fick sitta över 5 timmar i kylan tills någon kom och tog loss ett fönster så de kom in.
”Jag ser på mina smutsiga fönster”, skriver min enastående mor vars egna fönster aldrig har varit annat än gnistrande rena.
Min mor – detta mitt fönster mot kulturlivet, Sverige och mig själv.