Osannolik information i artikel av Jane Mayer om hur CIA och Bushregeringen gör om tortyrlagar så att olagliga och enligt Genèvekonventionen otillåtna handlingar blir lagliga.
Artikel i The New Yorker.

Bilderna till bloggen tar jag själv med min lilla Coolpixkamera, tankar över till datorn och beskär och fixar tills det är dags att välja ut vad som ska läggas ut.
Det ska inte bli någon fotobok, den kommer inte ut till jul utan nästa vår, den ska bli en dagbok där bilderna ingår som en nödvändig del av berättelsen. Som blyertsteckningarna och fotona från familjealbumet i boken Mitt första liv.
Det ska bli en På spaning efter den tid som flytt, fast med Coolpixbilder.

Någon frågade mig när min nästa egentliga bok kommer. Alltså en bok av typen Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, en riktig roman som kan bli huvudbok i en bokklubb och nominerad till Nordiska Rådets stora pris.
Böcker som Priset på vatten i Finistère, Mitt första liv och Tryck stjärna är, enligt kulturkritiskt sätt att se, så kallade mellanböcker.
(Till det skulle jag vilja säga: Livet är den mellanperiod som pågår mellan de stora släppen födelse och död. Men det säger jag inte för det låter för pretentiöst.)
Hur man än uttrycker det så har jag tänkt mycket på det här med värde.
Och värdering.
Jag har skrivit en bok om det, Tulipomani, Bonniers Julbok, 1995, jag kommer säkert att skriva en till.
Idag när jag tog en bild på fem mullvadshögar, som låg tätt intill varandra på gräsmattan, tänkte jag på det igen. Intensivt. Att en bok där några mullvadshögar står för detsamma som Sisyfosmyten av nödvändighet måste rankas lägre och vara mindre värd än den som grundar sig på Sisyfoskonceptet. Att en myt alltid smäller högre än en mullvad.

Nej – ej falla i den fällan, ej debattera vad som är mullvad och vad som är myt, aldrig debattera för det är inte min couscous (man kan också säga: inte min cup of tea).
Nu ska jag läsa den underbara Snö av Orhan Pamuk, en nobelpriskandidat om någon till nästa år, tack för det tipset Eva Ström.

För övrigt:
Det är klart att jag vill skriva en ny stor roman med fullständigt påhittade personer helst män. Jag gör det hela tiden, jag är bara inte riktigt framme än.

I senaste numret av The New Yorker, dec. 5, artikel av Seymor Hersh, krigskorrespondenten som avslöjade tortyren i Abu Ghraibfängelset.
Dagens artikel: Up in the Air. Where is the Iraq war headed next?

Jag tänkte skriva att det stormar ute men är varmt och skönt inne och att jag går runt i huset och tänder lampor. Men eftersom mina fingrar inte fungerar så råkar det bli lamor.
Jag rättar och tänker på lamorna vid Huvudsta gård i Solna på åttiotalet.
Det var på den tiden jag fortfarande brukade dricka vin (nej jag var inte alkoholist), det var dagen efter en fest, det var höst, det blåste kallt från Mälaren. Det var jag och en till på söndagspromenad, vi gick mot Solna från Kungsholmen. Över Ekelundsbron, förbi kaninbacken där kaniner, som enligt vandringssägnerna flytt från laboratorierna på Karolinska Institutet, håller till och förökar sig. Vi passerar kaninerna.
När vi kommer fram till Huvudsta gård mittemot Traneberg ser jag att det står några lamor och tittar på oss.
Jag vet att jag ser det.
Och att det är åtminstone en till som ser det.
Vi vänder och går hem och dricker te och bestämmer oss för att aldrig dricka något annat igen.

När modemet äntligen fungerar blåser staketet ner.
Hela staketet på baksidan, tvärs över genomfartsvägen med tusen kilo blöt murgröna uppriven med rötterna. Blank, mörkgrön murgröna som jag varje dag i fem och ett halvt år har flätat in i staketet för att hindra insyn från genomfartsvägen och nu ligger den tvärs över körbanan med rötterna i vädret.
Jag måste röja bort den från genomfartsvägen så det gör jag.
Då blåser uteplatsen omkull.
Allt jämnar ut sig.
TV-antennen är knäckt men telefonen fungerar. Och nu alltså även modemet – tack Anders Åhlén.

Hela dagen har jag inte gjort annat än beklagat mig över om hur hemskt det är när modemet inte fungerar och jublat över hur underbart det är när det blåser orkan och man kan sitta inne i sitt täta hus. Hur härligt att höra stormen tjuta över havet, och att man blåser omkull om man försöker gå runt udden. Rakt omkull.
Jag tänder lamporna, det är varmt för att elementet mot alla odds levererades i morse. Och elektrikern kom som han hade sagt. Jag bor i ett varmt hus vid den stormande Atlanten, modemet fungerar, och jag är mycket lyckligare än jag känner mig.

Staketet har blåst ner igen och TV-antennen har brutits av.
Jag åkte till stan för att tröstköpa pappersvaror, köpte en anteckningsbok som är likadan som den jag har, www.paperblanks.com. Sedan var jag på vippen att köpa en blyertsstiftpenna av märket Porsche (det fanns Ferrari också) för motsvarade 650 kronor men av någon anledning tog jag mig samman.
Läser Blink av Malcolm Gladwell om hur vi tänker när vi inte tänker, om val som verkar göras i en blink.
Snö av Orhan Pamuk får stå över till en dag när det inte är fullt så mycket väder i Finistère.

Le Monde har gjort en sluträkning för upploppen i förorterna. Eller för att uttrycka det som Dominique de Villepin, premiärministern: ”troubles sociaux”.
På CNN relativiserar Villepin händelserna i Frankrike genom att jämföra med upploppen i Los Angeles 1992 där 54 personer dog:
”I Frankrike, under de veckor som problemen varade, var det ingen som dog”, försäkrade Villepin men på engelska.

Villepin räknar inte de två tonåringarna i Clichy-sous-Bois, de vars död blev gnistan i den krutdurk som de här förorterna är. Inte heller den familjefar från Stains som dödades eller en skolvaktmästare i Trappes som råkade stryka med.

200 MILLIONS D’EUROS

De franska försäkringsbolagens förbund – La Fédération française des sociétés d’assurance (FFSA) – har beräknat kostnaden till runt 200 miljoner euro, varav 23 miljoner för de cirka 10 000 uppbrända bilarna och andra fordon.
Inrikesministern Nicolas Sarkozy anger siffran nerbrända offentliga byggnader till 233 och 74 privata i sammanlagt 300 kommuner.
4 770 gripanden har skett, varav 4 402 har lett till häktning. 763 personer har erkänt, varav mer än ett hundratal är minderåriga.

Ansvaret ligger, enligt premiärministern, hos föräldrarna.
Föräldrarna måste ta sitt ansvar, säger Villepin i sina dyra kostymer, sin dyra våning, med sin dyra fru och sina dyrbara barn.
Föräldraansvaret måste prioriteras, enligt Dominique de Villepin.
Prioriteras måste det, säger Villepin om föräldraansvaret, vilket innebär att föräldrarnas ansvar och skuld för det som har hänt och som kommer att hända i framtiden, är större och ligger före möjligheten till utbildning och tillgången till jobb. Villepin säger heller ingenting om att klyftan mellan sådana som han själv och dem som bor i förorterna ökar för varje dag.
Att inrikesministern, Nicolas Råskinnet Sarkozy skulle säga det är uteslutet, men det är precis lika uteslutet vad det gäller den charmiga pratbubblan Dominique de Villepin.

Det sista var en politisk kommentar av mig, den får stå för mig även om underlaget kommer från bland annat LeMonde.

Det kommer att komma överraskningar här framöver.
Jag säger inte mer för då är det ju inga överraskningar.