När modemet äntligen fungerar blåser staketet ner.
Hela staketet på baksidan, tvärs över genomfartsvägen med tusen kilo blöt murgröna uppriven med rötterna. Blank, mörkgrön murgröna som jag varje dag i fem och ett halvt år har flätat in i staketet för att hindra insyn från genomfartsvägen och nu ligger den tvärs över körbanan med rötterna i vädret.
Jag måste röja bort den från genomfartsvägen så det gör jag.
Då blåser uteplatsen omkull.
Allt jämnar ut sig.
TV-antennen är knäckt men telefonen fungerar. Och nu alltså även modemet – tack Anders Åhlén.
Hela dagen har jag inte gjort annat än beklagat mig över om hur hemskt det är när modemet inte fungerar och jublat över hur underbart det är när det blåser orkan och man kan sitta inne i sitt täta hus. Hur härligt att höra stormen tjuta över havet, och att man blåser omkull om man försöker gå runt udden. Rakt omkull.
Jag tänder lamporna, det är varmt för att elementet mot alla odds levererades i morse. Och elektrikern kom som han hade sagt. Jag bor i ett varmt hus vid den stormande Atlanten, modemet fungerar, och jag är mycket lyckligare än jag känner mig.