Bilderna till bloggen tar jag själv med min lilla Coolpixkamera, tankar över till datorn och beskär och fixar tills det är dags att välja ut vad som ska läggas ut.
Det ska inte bli någon fotobok, den kommer inte ut till jul utan nästa vår, den ska bli en dagbok där bilderna ingår som en nödvändig del av berättelsen. Som blyertsteckningarna och fotona från familjealbumet i boken Mitt första liv.
Det ska bli en På spaning efter den tid som flytt, fast med Coolpixbilder.
Någon frågade mig när min nästa egentliga bok kommer. Alltså en bok av typen Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, en riktig roman som kan bli huvudbok i en bokklubb och nominerad till Nordiska Rådets stora pris.
Böcker som Priset på vatten i Finistère, Mitt första liv och Tryck stjärna är, enligt kulturkritiskt sätt att se, så kallade mellanböcker.
(Till det skulle jag vilja säga: Livet är den mellanperiod som pågår mellan de stora släppen födelse och död. Men det säger jag inte för det låter för pretentiöst.)
Hur man än uttrycker det så har jag tänkt mycket på det här med värde.
Och värdering.
Jag har skrivit en bok om det, Tulipomani, Bonniers Julbok, 1995, jag kommer säkert att skriva en till.
Idag när jag tog en bild på fem mullvadshögar, som låg tätt intill varandra på gräsmattan, tänkte jag på det igen. Intensivt. Att en bok där några mullvadshögar står för detsamma som Sisyfosmyten av nödvändighet måste rankas lägre och vara mindre värd än den som grundar sig på Sisyfoskonceptet. Att en myt alltid smäller högre än en mullvad.
Nej – ej falla i den fällan, ej debattera vad som är mullvad och vad som är myt, aldrig debattera för det är inte min couscous (man kan också säga: inte min cup of tea).
Nu ska jag läsa den underbara Snö av Orhan Pamuk, en nobelpriskandidat om någon till nästa år, tack för det tipset Eva Ström.
För övrigt:
Det är klart att jag vill skriva en ny stor roman med fullständigt påhittade personer helst män. Jag gör det hela tiden, jag är bara inte riktigt framme än.