Jag är väldigt generös med goda råd till andra – gör så, gör si. Gör inte så, säg inte så. Säg så. Säg ifrån.
En gång fick jag en fullsatt sal på Bokmässan i Göteborg att lära världens störste nu levande författare, Ryszard Kapuscinski, att säga nej. Blankt nej till inbjudningar från bokmässor och liknande för att i stället använda tiden till det som är hans uppgift – att skriva om världen som han ser den.

Jag har lärt Ryszard Kapuscinski att säga nej, men inte mig själv.
För har jag inte sagt ja till att bli intervjuad i mitt hus bland mina saker i min by i Finistère igen?
Jag hatar mig själv medan jag städar trädgården och huset, plockar undan plasthinkar och skor – varifrån kommer alla dessa skor? Byter duk på bordet och kläder, färgar håret och målar mig och oroar mig för vad jag ska säga för mycket om den här gången. För om det är något som tar fram det värsta hos mig så är det en intervjusituation.
Det är inte intervjuarens fel – felet är mitt; jag blir besatt av Besserwisserdjävulen och det är likadant varje gång.
Chockad hör jag mig själv ge expertutlåtanden och analyser och komma med tvärsäkra teorier om saker jag inte har någon aning om – dagens popmusik! Jag som inte ens vet om det heter popmusik längre. Och plötsligt vet jag allt om Franz Ferdinand. Jag vet allt om allting – alla kategorier – utan ett enda undantag.

I mer än trettio år har jag blivit intervjuad, jag vet hur jag blir och ändå har jag sagt ja.
Men det är slut med det nu.
För om inte detta är ödets största pekfinger vet inte jag – det råkar vara så att den fotograf som kommer idag är densamme som tog bilder med anledning av den första intervjun om den bok som kom att heta Priset på vatten i Finistère. En intervju som gav upphov till kapitlet på sidan 191, ett kapitel med titeln Mardrömmar:

”En journalist vill intervjua mig med anledning av boken, som i katalogen över höstens böcker har titeln Enligt madame C.
Journalisten tar för givet att boken är skriven. Boken borde vara klar, den är inte påbörjad.
Att boken inte ska heta Enligt madame C är det enda som är definitivt klart med den.
Man ber mig om en intervju med anledning av en bok som inte finns med en titel som inte fungerar.
Natten efter telefonsamtalet drömmer jag en mardröm där journalisten är en kvinna. I min ålder men äldre. Klädd i sextiotalskläder och med hårdsprayat hår, en Kennedykvinna. Överlägsen och kall. Till mitt hus kommer hon med en fotograf och fem stolar i Louis XV-stil.
Det är meningen att jag ska bli fotograferad sittande på all fem. Men först måste mitt ansikte göras om. Journalisten har bokat tid hos en plastikkirurg i Dublin. Det står Morgue på en skylt, bårhus.
Jag vaknar.
Drömmen kan bara tolkas på ett sätt.
Säg nej. Inga intervjuer. Drömmen talar klartext: Du vet att du inte vill. Gör det inte. Det är fel.
Drömmen har satt mig i kontakt med min djupaste vilja, mitt nej
Min djupaste vilja får inte sin vilja fram.
Jag säger ja.
För bokens skull. Om den inte tas upp i media, hur ska läsarna veta att den finns? Den finns inte. Jag är i en mardröm och jag är vaken. Såvitt jag vet.”

När jag började min blogg var jag mycket bestämd. Inga debattinlägg från mig.
Om andra har lust att diskutera det som står – gärna för mig men jag lägger mig inte i.
Jag skriver inte för att debattera, jag skriver det jag skriver. Det är min blogg och jag som skriver den och så länge jag tycker det är roligt (och inte åtalbart) skriver jag vad jag vill.

Skriver jag att Ryszard Kapuscinski är världens bäste nu levande författare så är han det. På min blogg. Och visst – jag har läst alla böcker som finns, varenda bok på hela jorden, det är underförstått. Hur skulle jag annars kunna skriva att Ryszard Kapuscinski är världens bäste nu levande författare?

Jag skriver inte för att bli trodd, jag är inte gud och jag tror inte på religionerna.

Varje försök från kommentatorer att uppfostra mig är dömt att misslyckas, jag kan bara hänvisa till Michel de Montaigne.

”Vid min ålder är man inte mottaglig för uppfostran längre, och det enda man kan sträva efter är att försöka hålla sig uppe där man redan är.”

Den som nu ställer frågan: ”Vem fan är Michel Montaigne” får antingen ta reda på det eller gå till en annan blogg.

Min gubbe fick Goncourtpriset! Frankrikes ”finaste” litteraturpris med Houellebecq tippad som säker vinnare.
Jag höll på François Weyergans.
Inte bara för att hans bok – Trois jours chez ma mère – handlar om omöjligheten med att skriva den, inte heller för att det står om författarfotografen och poeten från Älvsjö, Lütfi Özkök, i den. Utan för att Weyergans skriver så bra och är så rolig och ljus att läsa.
Mer om Lütfi Özkök så fort jag hinner.

”Mer om Lütfi Özkök så fort jag hinner.”
Skrev jag så övermodigt häromdagen.
Min tanke var att så fort jag fick tid skulle jag översätta det som står i Goncourtprisboken Trois jours chez ma mère om författarfotografen och poeten från Älvsjö, Lütfi Özkök. Och lägga ut textutdragen här så att andra svenskar kan dela min stolthet över det som står om Lütfi Özkök i Frankrikes högst prisbelönade bok.

Det är bara det att när jag tar fram boken inser jag att det inte bara är att översätta texten som jag förstår den. Det är inte bara att ta det ord för ord och byta ut de franska orden mot svenska. Det är ett jättejobb som jag varken har tid eller tillräckligt med kunskap för.
Tänkte inte på det.

Jag vill ändå försöka berätta något av det som står i prisboken om Lütfi Özkök. Så att ingen som läser denna blogg kan komma och säga: Vem fan är Lütfi Özkök?

”Lütfi Özkök är en turk från Istanbul, en kortväxt kraftfull, livlig varm och mycket bildad man, som vid sexton års ålder översatte Arthur Rimbaud från franska till turkiska.
1949 träffade han en ung svenska, Anne-Marie, i Luxembourgträdgården i Paris. Flyttade till Sverige med Anne-Marie, skrev och översatte svensk poesi till turkiska. Det var när det turkiska förlagen bad honom om foton på poeterna som han började fotografera. Han fotograferade bara författare och på så sätt blev Lütfi Özkök den legendariske författarfotograf som han är.
När Samuel Beckett fick Nobelpriset och tidskriften Life ville ha nytagna bilder på honom hänvisade Beckett till Lütfi Özkök:
‘Det finns en turk i Stockholm som har bra bilder på mig.’ ”

Jag har också blivit fotograferad av Lütfi Özkök. Det måste ha varit i slutet på 70-talet, jag hade skrivit en diktsamling med titeln Dvärgen Gustaf, jag var ung då men det gick över tack och lov.
Fotograferingen gick till så att jag tog tunnelbanan och bussen till Lütfis lägenhet i förorten där han i skenet av ett stearinljus med en Leicakamera tog en svartvit bild på mig som är minst lika bra som bilderna på Samuel Beckett.
När jag en gång får tid ska jag ta reda på var bilden finns och lägga ut den här.

***
Just som jag skriver detta knackar det på dörren på bottenvåningen. Där står fasadmannen, han som gav mig två döda fåglar förra gången han var här och spolade fasaden. Nu står han här med en skjuten duva igen. Eftersom fasadmannen är den ende av alla hantverkare jag varit i kontakt med sedan jag kom till Finistère för fem och ett halvt år sedan som regelbundet kommer och gör det som behövs med mitt hus säger jag ingenting om att jag

1/ inte har en aning om hur man tar bort fjädrar och inälvor från skjutna djur
2/ inte skulle göra det om jag visste hur man gjorde det.

Jag bara ler och tackar för den döda fågeln och säger att vi ses igen i december, varpå jag väntar tills fasadmannens truck försvunnit och slänger den döda duvan i soptunnan så fort det någonsin går.

Arbetslösa ungdomar bränner bilar på nätterna, köpcenter, daghem, skolor, de vill bli respekterade, men det som händer är att de islamistiska fundamentalisterna drar nytta av situationen och att inrikesministern, Sarkozy, vinner röster.
Det är som vid ghettoupploppen i Watts 1965, en krutdurk exploderar, det gick inte bra i Watts, hur ska det gå nu?
Bränderna kommer inte att upphöra förrän Sarkozy avgår, säger ungdomarna och kräver inrikesministerns ursäkt och avgång.
Sarkozy kommer inte att avgå. Inte Sarkozy. Fällan slår igen.
Sarkozy glider som en såpad ål mellan förorter och TV-studios, Sarko lovar hårdare tag, lag och ordning. Sarkozy fiskar röster inför presidentvalet 2007, Sarkozy kommer inte att avgå.
Det är mycket otäckt att se Nicolas Sarkozy övertyga om det.

Föräldrarna till de två ungdomar vars död är inledningen till det som nu händer vädjar om att gängen ska lugna sig, de religiösa ledarna vädjar, borgmästarna vädjar, det vädjas men så lätt släcks inte bränderna, det är outsägligt hemskt, det händer igen.
Fällan smäller igen.
Det är hemma hos dig det brinner Mohammed, Ali, Warren, Nico, Sami, Youssef och Mounir.
För det är ju sina egna grannars bilar ungdomarna sätter eld på – inte regeringens. Bussarna som sätts i brand är de bussar som deras föräldrar är beroende av och det är deras egna småsyskons daghem och skolor som brinner, inte palatsen där besluten om nedrustning av närpolis och social service beslutas; den nedrustning som är det verkliga våldet, nedrustningen av hoppet om en framtid.
De som får betala för nedskärningarna är aldrig de som skär ner.
Våldet kommer som alltid uppifrån, våldet kommer från toppen men det våld som syns, som kallas för våld, är det mållöst självuppbrännande våld som försiggår utanför centrum, i botten på samhällspyramiden, längst ner.

Jag vill inte låta så här, även om det känns så.
Inte misströsta.
På nyheterna ett inslag från en lågstadieskola i en förort någonstans i Frankrike. Personal och föräldrar som jobbar tillsammans hela natten, skrapar bort sot och tvättar väggar och röjer upp i de brandskadade lokalerna för att undervisningen ska kunna fortsätta som vanligt i morgon.

En sak oroar mig ändå, jag blir inte kvitt det – hur felriktade de här upproren än är – det är inga tjejer med, inte en enda tjej.
Utom i gänget som städar upp.

Regeringen har stoppat undan Sarkozy. För tillfället. Vill inte riskera mer bensin på bränderna.
Premiärministern, Dominique de Villepin, har talat till folket länge och omständligt surrande i nyheterna på ettan här. Det var som en hårtork, luft som gick runt.
Det är långt från Elyséepalatset till Aulnay-sous-Bois.

Nej, nu tänker jag inte låta mitt liv styras av upploppen, daghems- och bilbränderna längre, jag orkar inte oroa mig för om det ligger inbördeskrig i luften och inte reta mig på regeringen mer för det hjälper inte.
Jag tänker titta på mina DVD – tre avsnitt kvar på tredje säsongen av The Shield. Jag tänker kasta en blick på Les Rois maudits i TF1 med Jeanne Moreau i magnifika utstyrslar och Gérard Depardieu på kättarbålet, jag tänker läsa mina böcker, bli galen på mullvadarna i trädgården och på att Le Monde har gjort om sin klassiska formgivning, jag tänker leva mitt eget vanliga liv.
Det är bara det att verkligheten tränger sig på, det går inte att smita undan, den är överallt.

Häromdagen sa jag att det inte syns till några tjejer i nyheterna om kravallerna, i dag är det några systrar till bråkmakarna (bråkmakarna?? vad säger man?) som får uttala sig i Le Monde:
”Våra bröder, dom är kameleonter, snälla hemma, men fruktansvärda ute. Dom kan uppföra sig fint inför föräldrarna. Men när dom är ute är det inte samma person.”
”Vi har inte blivit uppfostrade likadant. Föräldrarna är mycket strängare mot oss flickor. De tror inte att pojkarna har gjort något förrän de blir arresterade.”
”När en kille är med sitt gäng, då gör han vad som helst, som att kasta molotovcocktails. Ensam skulle han aldrig göra något sånt.”
”De måste hänga med, deras renommé står på spel, deras stolthet.”
”I ett gäng, det behövs bara att någon säger – du törs inte, och den andra måste göra det. Annars är han död här i våra förorter.”
”Skillnaden på dom som bränner bilar och de andra, det är en fråga om hur föräldrarna har uppfostrat dom. Fast mest handlar det om kompisarna. Det handlar om vilka du är med, det ändrar allting.”
”Dom vill synas. Och det har ju gått bra; beviset är ju att ni journalister, ni är där allihop, varenda en.”

Frankrike, en rapport:
En sextonåring har tuttat på en ambulans, mamman åker fast för att hon inte kan hålla ordning på sonen.
Sonen och mamman häktas.
Mamman blir villkorligt frigiven för att gå kurs i föräldraskap.
Sonen kommer i fängelse för att gå kurs i brottslighet.
Papporna är arbetslösa, har deserterat, lagt ner.

Jag tänker på Sverige, Stockholm på sextiotalet.
Imre och jag, panka konststuderande, snattade en burk svartpeppar på Tempo och butikskontrollanten skrek till Imre som kommit till Sverige från Ungern som flykting 1956:
”Kommer ni hit för att stjäla, kommer ni hit för att stjäla från oss.”
Jag tänker på Cornelis, Brevet från kolonien, jag tänker på kolonialismen, på olika sorters slaveri.
Jag tänker på att ingen väljer var den föds och av vem. När börjar valet?
Jag tänker på Ulf Dagebys klassiker Barn av vår tid.
Jag tänker för mycket och gör ingenting.

Vi är barn av vår tid
vi är barn av vår tid
Är du rädd för ditt eget barn
lilla mamma…?
Vårat tidsfördriv
vårat tidsfördriv
är att slå pensionärer på käften
eller hur
lilla mamma…?

Vaktbolagen kommer snart
då blir det en jävla fart
dom har betalt för att jaga ungar
Gården är stängd för länge sen
Snuten jagar tonårsgäng
Natten är så hård för betongens kungar
Vi är barn av vår tid

…

Farsan sitter hemma framför TV:n
Morsan sitter atagligen breve
Lika bra att ta sig ner till EPA:s torg
Där kan vi låta betongen gunga!
gasa och sniffa och flumma!
Där kan vi segla på månen tillsammans
Come on my darlin´vi glömmer alltsammans

Kom igen lilla Svensson
sätta hårt mot hårt
är våran stil!
Hatar du oss
så hatar vi dej
Betong feeling!

Bränn inte min Vespa!

Det må vara oanständigt att deppa privat när alla andra har det värre, men jag rår inte på det.
Min övermodiga stolthet över att få vara med i den av Le Monde finansierade tidskriften Courrier international är förbytt i förnedring, mitt högmod är följt av fall.
Inlägget som jag lade ner sådan möda på är nedredigerat till obegriplighet. I stället för de välformulerade och vettiga åsikter jag gav uttryck för framstår texten som totalt förvirrad och nedkastad av en dåre. I stället för bilden på mig av Terese Andrén – från samma fotografering som bilden här på bloggen – ligger en gammal svartvit svårmodig bild som jag inte vill kännas vid.
Så här sitter jag nu internationellt utskämd och väntar på att det ska gå över.