Nej, nu tänker jag inte låta mitt liv styras av upploppen, daghems- och bilbränderna längre, jag orkar inte oroa mig för om det ligger inbördeskrig i luften och inte reta mig på regeringen mer för det hjälper inte.
Jag tänker titta på mina DVD – tre avsnitt kvar på tredje säsongen av The Shield. Jag tänker kasta en blick på Les Rois maudits i TF1 med Jeanne Moreau i magnifika utstyrslar och Gérard Depardieu på kättarbålet, jag tänker läsa mina böcker, bli galen på mullvadarna i trädgården och på att Le Monde har gjort om sin klassiska formgivning, jag tänker leva mitt eget vanliga liv.
Det är bara det att verkligheten tränger sig på, det går inte att smita undan, den är överallt.
Häromdagen sa jag att det inte syns till några tjejer i nyheterna om kravallerna, i dag är det några systrar till bråkmakarna (bråkmakarna?? vad säger man?) som får uttala sig i Le Monde:
”Våra bröder, dom är kameleonter, snälla hemma, men fruktansvärda ute. Dom kan uppföra sig fint inför föräldrarna. Men när dom är ute är det inte samma person.”
”Vi har inte blivit uppfostrade likadant. Föräldrarna är mycket strängare mot oss flickor. De tror inte att pojkarna har gjort något förrän de blir arresterade.”
”När en kille är med sitt gäng, då gör han vad som helst, som att kasta molotovcocktails. Ensam skulle han aldrig göra något sånt.”
”De måste hänga med, deras renommé står på spel, deras stolthet.”
”I ett gäng, det behövs bara att någon säger – du törs inte, och den andra måste göra det. Annars är han död här i våra förorter.”
”Skillnaden på dom som bränner bilar och de andra, det är en fråga om hur föräldrarna har uppfostrat dom. Fast mest handlar det om kompisarna. Det handlar om vilka du är med, det ändrar allting.”
”Dom vill synas. Och det har ju gått bra; beviset är ju att ni journalister, ni är där allihop, varenda en.”