”Mer om Lütfi Özkök så fort jag hinner.”
Skrev jag så övermodigt häromdagen.
Min tanke var att så fort jag fick tid skulle jag översätta det som står i Goncourtprisboken Trois jours chez ma mère om författarfotografen och poeten från Älvsjö, Lütfi Özkök. Och lägga ut textutdragen här så att andra svenskar kan dela min stolthet över det som står om Lütfi Özkök i Frankrikes högst prisbelönade bok.
Det är bara det att när jag tar fram boken inser jag att det inte bara är att översätta texten som jag förstår den. Det är inte bara att ta det ord för ord och byta ut de franska orden mot svenska. Det är ett jättejobb som jag varken har tid eller tillräckligt med kunskap för.
Tänkte inte på det.
Jag vill ändå försöka berätta något av det som står i prisboken om Lütfi Özkök. Så att ingen som läser denna blogg kan komma och säga: Vem fan är Lütfi Özkök?
”Lütfi Özkök är en turk från Istanbul, en kortväxt kraftfull, livlig varm och mycket bildad man, som vid sexton års ålder översatte Arthur Rimbaud från franska till turkiska.
1949 träffade han en ung svenska, Anne-Marie, i Luxembourgträdgården i Paris. Flyttade till Sverige med Anne-Marie, skrev och översatte svensk poesi till turkiska. Det var när det turkiska förlagen bad honom om foton på poeterna som han började fotografera. Han fotograferade bara författare och på så sätt blev Lütfi Özkök den legendariske författarfotograf som han är.
När Samuel Beckett fick Nobelpriset och tidskriften Life ville ha nytagna bilder på honom hänvisade Beckett till Lütfi Özkök:
‘Det finns en turk i Stockholm som har bra bilder på mig.’ ”
Jag har också blivit fotograferad av Lütfi Özkök. Det måste ha varit i slutet på 70-talet, jag hade skrivit en diktsamling med titeln Dvärgen Gustaf, jag var ung då men det gick över tack och lov.
Fotograferingen gick till så att jag tog tunnelbanan och bussen till Lütfis lägenhet i förorten där han i skenet av ett stearinljus med en Leicakamera tog en svartvit bild på mig som är minst lika bra som bilderna på Samuel Beckett.
När jag en gång får tid ska jag ta reda på var bilden finns och lägga ut den här.
***
Just som jag skriver detta knackar det på dörren på bottenvåningen. Där står fasadmannen, han som gav mig två döda fåglar förra gången han var här och spolade fasaden. Nu står han här med en skjuten duva igen. Eftersom fasadmannen är den ende av alla hantverkare jag varit i kontakt med sedan jag kom till Finistère för fem och ett halvt år sedan som regelbundet kommer och gör det som behövs med mitt hus säger jag ingenting om att jag
1/ inte har en aning om hur man tar bort fjädrar och inälvor från skjutna djur
2/ inte skulle göra det om jag visste hur man gjorde det.
Jag bara ler och tackar för den döda fågeln och säger att vi ses igen i december, varpå jag väntar tills fasadmannens truck försvunnit och slänger den döda duvan i soptunnan så fort det någonsin går.
