Jag är väldigt generös med goda råd till andra – gör så, gör si. Gör inte så, säg inte så. Säg så. Säg ifrån.
En gång fick jag en fullsatt sal på Bokmässan i Göteborg att lära världens störste nu levande författare, Ryszard Kapuscinski, att säga nej. Blankt nej till inbjudningar från bokmässor och liknande för att i stället använda tiden till det som är hans uppgift – att skriva om världen som han ser den.
Jag har lärt Ryszard Kapuscinski att säga nej, men inte mig själv.
För har jag inte sagt ja till att bli intervjuad i mitt hus bland mina saker i min by i Finistère igen?
Jag hatar mig själv medan jag städar trädgården och huset, plockar undan plasthinkar och skor – varifrån kommer alla dessa skor? Byter duk på bordet och kläder, färgar håret och målar mig och oroar mig för vad jag ska säga för mycket om den här gången. För om det är något som tar fram det värsta hos mig så är det en intervjusituation.
Det är inte intervjuarens fel – felet är mitt; jag blir besatt av Besserwisserdjävulen och det är likadant varje gång.
Chockad hör jag mig själv ge expertutlåtanden och analyser och komma med tvärsäkra teorier om saker jag inte har någon aning om – dagens popmusik! Jag som inte ens vet om det heter popmusik längre. Och plötsligt vet jag allt om Franz Ferdinand. Jag vet allt om allting – alla kategorier – utan ett enda undantag.
I mer än trettio år har jag blivit intervjuad, jag vet hur jag blir och ändå har jag sagt ja.
Men det är slut med det nu.
För om inte detta är ödets största pekfinger vet inte jag – det råkar vara så att den fotograf som kommer idag är densamme som tog bilder med anledning av den första intervjun om den bok som kom att heta Priset på vatten i Finistère. En intervju som gav upphov till kapitlet på sidan 191, ett kapitel med titeln Mardrömmar:
”En journalist vill intervjua mig med anledning av boken, som i katalogen över höstens böcker har titeln Enligt madame C.
Journalisten tar för givet att boken är skriven. Boken borde vara klar, den är inte påbörjad.
Att boken inte ska heta Enligt madame C är det enda som är definitivt klart med den.
Man ber mig om en intervju med anledning av en bok som inte finns med en titel som inte fungerar.
Natten efter telefonsamtalet drömmer jag en mardröm där journalisten är en kvinna. I min ålder men äldre. Klädd i sextiotalskläder och med hårdsprayat hår, en Kennedykvinna. Överlägsen och kall. Till mitt hus kommer hon med en fotograf och fem stolar i Louis XV-stil.
Det är meningen att jag ska bli fotograferad sittande på all fem. Men först måste mitt ansikte göras om. Journalisten har bokat tid hos en plastikkirurg i Dublin. Det står Morgue på en skylt, bårhus.
Jag vaknar.
Drömmen kan bara tolkas på ett sätt.
Säg nej. Inga intervjuer. Drömmen talar klartext: Du vet att du inte vill. Gör det inte. Det är fel.
Drömmen har satt mig i kontakt med min djupaste vilja, mitt nej
Min djupaste vilja får inte sin vilja fram.
Jag säger ja.
För bokens skull. Om den inte tas upp i media, hur ska läsarna veta att den finns? Den finns inte. Jag är i en mardröm och jag är vaken. Såvitt jag vet.”