Efter gårdagens sista uppläsning ur Prousts På spaning efter den tid som flytt känner jag mig språkligt motiverad och lyft.
Jag ser språk och litteratur i ett större perspektiv och blir alltså inte galen på genusbesatta personers irrvägar.
Jag känner ingen, varken kvinna eller man, som använder uttrycket “man ur huse”, och “huse” är lika formellt förlegat (om än vackert) för mig, som någonsin “man” för den genusinriktade som bestämt sig för att säga: “Man och kvinna ur huse”.
Jag har andra problem.
Som varför textutdrag ur tidningar alltid blir suddiga på bloggen när de är skarpa och perfekta i bildbiblioteket.