Jag har blivit intervjuad igen.
Fel.
Det låter passivt, det låter som om jag vore offer för intervjusituationen, som om jag blivit utsatt för intervjun mot mitt uttryckliga avböjande, som om det inte är jag själv som har sagt ja.
Men det har jag.
För att intervjun hör ihop med Ivar Lo-priset, för att jag kände mig skyldig att säga ja, fastän jag lovat mig själv att inte göra det igen för att jag blir en sådan klichéfabrik i intervjusituationer. Orakelvarning – jag blir ett löpande band med klyschor, en floskelrobot, en automat.
Tryck på knappen – ställ frågan – och ut ramlar generaliseringarna.
Jag fastnar alltid på kroken, gapar och sväljer och svarar. En fråga handlade om mina drivkrafter för att skriva, om det var a eller b eller c i förhållande till Ivar Lo.
Jag sa att till skillnad från Ivar Lo är äran ingen drivkraft för mig.
Och så förhåller det sig.
Äran är ingen drivkraft för mig.
Punkt och slut. Men då slår klichéfabriken upp dörrarna, mitt sämre jag stämplar in och generaliseringarna flödar fram: Att kvinnor skriver för att få det gjort, inte för eftervärlden, äran och namnet, att alltså kvinnor som grupp inte skulle vara lika äregiriga som män.
Så marginellt litet som jag vet om mig själv, men i en intervjusituation vet jag allting om manligt och kvinnligt och hela mänskligheten.
Dessutom svär jag på ett sätt som jag aldrig gör i verkligheten.
Nej, nu måste jag göra det nödvändiga.
Sluta älta det här och gå vidare.