Det är snöstorm i Stockholm och det älskar jag.
Människor är vänliga.
Det är mycket vanligare med vänlighet än med ovänlighet.
Ovänlighet är anmärkningsvärt ovanligt, den som blir utsatt för ovänlighet märker det och glömmer aldrig hur och när och var ovänligheten hände.
Medan det jämförelsevis frekventa vänliga bemötandet passerar obemärkt.
(Mitt resonemang här handlar om mellanmänskliga situationer, vanliga möten ute på stan, i en kassa, på apoteket, bussen, tunnelbanan. Inte i kontakt med byråkratier som Försäkringskassan och Skattemyndigheten där utgångspunkten är ojämlikheten i utbytet.)
Jag har alltså blivit ovänligt bemött.
Det skedde vid en informationsdisk, jag vände mig till den sakkunnige bakom disken och sa: ”Ursäkta mig men jag har en fråga som kanske är lite dum”, på vilken jag fick ett snäsigt svar i ovänlig ton:
”Ställ den.”
Paff av tonfallet kom jag fullständigt av mig. Försökte ställa min fråga men trasslade in mig i ovidkommande detaljer varpå den sakkunnige blev om möjligt ännu mer ovänlig.
Så kan det bli och jag kommer aldrig någonsin att glömma det.