I dag flyger jag bort från det vackra vita, till Paris och lite semester, vad det nu är, jag har ju penna och anteckningsblock med mig. Men jag tänker inte koppla upp mig förrän jag är i Finistère. Vilket är hela skillnaden på allting – att det är frivilligt.
Att jag väljer att inte koppla upp mig, att jag inte är drabbad av uppkopplingskollaps.
I går var jag på TV-inspelning för Kunskapskanalen, programmet ingår i en litteraturserie som ska sändas i vår med titeln ”En svensk berättelse”. Temat var exil. Min exil i Finistère är frivillig och inte påtvingad, jag har inte flytt från tortyr, dödshot eller annan förföljelse, jag bara tog min Rover, slängde in datorn i baksätet och stack. Jag kunde åka vart jag ville, jag har ett svenskt pass som jag inte ens behövde visa vid gränserna, jag bara körde i riktning mot den sorts kust som finns i Finistère. Det var ingen flykt, jag åkte lika mycket från som till och jag valde själv. Det var ingen olycka för mig som för Dubravka Ugresic som lämnade det nya Kroatien 1991 och sedan dess lever i exil. Dubravka Ugresic som finns på svenska med Den ovillkorliga kapitulationens museum och Smärtans ministerium, Bonniers, Panache 2000 och 2005, i översättning av Djordje Zarkovic.
Sid 134, Smärtans ministerium:
De flesta människor är mer ledsna över att Elvis Presley inte finns bland de levande än att nationalbiblioteket i Sarajevo är borta eller de där muslimerna i Srebrenica. Jag säger er, olyckor är tjatiga.