Det var som blixten hade slagit ner, säger man.
I morse vid femtiden gjorde den det.
Inte hos mig, inte i mitt hus, inte den här gången. Inte som under förra stora åskvädret när det sprutade gnistor och blixtrade blått ur väggurtagen – modemet dog och bildröret till TV:n exploderade.
Utsikten mot havet såg ut som bilderna från första Gulfkriget, spektakulärt om man inte var utsatt för det.
Jag steg upp med en känsla av oro som inte vill gå över, en insikt om otryggheten med att finnas, som jag – trots att solen kommit fram ur åskmolnen – inte kan bli kvitt.