I läroplanen för min hemgjorda kurs i filmkunskap ingår In the Bedroom av Todd Field med Sissy Spacek, Tom Wilkinson OCH Marisa Tomei.
Filmen är en korsning mellan Elephant och Sopranos. Ett familjedrama om man någonsin såg ett. Att jag – trots min pladdriga natur – sitter dödstyst och andlös vid DVD-spelaren hela filmen säger allt om hur stark den raka berättelsen är.
Min egen film hade jag tänkt berätta i återblickar, men nu måste jag tänka om.
Medan jag tänker, kommer jag på att In the Bedroom är bättre när jag ser den andra gången, den var bra första gången men andra gången är den storartad.
När jag försöker analysera varför den är bättre andra gången, kommer jag fram till att det är för att jag VET vad som ska hända, att vetskapen om det ohyggliga som kommer gör filmen starkare.
Vad jag inte kan analysera fram är om det är bra eller dåligt att filmen är starkare andra gången jag ser den.
Det enda jag kommer fram till är att analys inte är min starka sida, att jag borde arbeta med filmmanuset i stället för att sitta här och analysera, att allt annat än konkret arbete är smitning och flykt.
Jag bestämmer mig för att gå ut och köpa en ny duffel så länge.