Jag såg om Donnie Brasco med Al Pacino och Johnny Depp och det gick bra. Jag vet inte om det är för att jag är förkyld eller om filmen har blivit bättre sen jag såg den förra gången. Då tyckte jag den var botten och hamnade i diskussion med min berömda systerson Kristoffer (namedropping!) som tyckte att den var toppen. Så nu måste jag ringa Kristoffer och be om ursäkt och säga att den var bättre nu. Bättre – inte bra, inte som In the Bedroom, men för den som gillar maffiafilmer helt ok.
Första gången såg jag bara den amerikanska stapelfilmen där kärlekshistorien alltid är mellan två män, den gamla vanliga buddymovien, Pacino till Depp: ”I love you Donnie.” (Fruar och flickvänner alltid skildrade så att man förstår varför männen inte kan intressera sig för dem, och feministerna som borde gallskrika säger ingenting, var är Feministiskt initiativ?)
Däremot vore det väldigt roligt att se och höra verklighetens Donnie Brasco, Joseph Pistone, prata om sitt liv. Tyvärr fick jag inte upp intervjun för att det var något jag saknade, det är alltid det. Alltid något jag inte vet hur man laddar ner eller som jag inte kan hitta om det skulle vara så att jag har det.
Lycka till alla ni som har de där mediaspelarna och vet hur de ska hanteras. Jag tar några Alvedon, eller paracétamol som vi säger på mitt pharmacie.