En film som var en pjäs, God of Carnage, en dålig pjäs av Yasmina Reza, den franska – vad ska man säga – dramatikern, men rollbesättningen var suverän, jag såg pjäsen på West 45th St i New York och skrev med rubrik: Gandolfini! Att James Gandolfini var magnifik och tung som bly i den tunna salongskomedin. Att aldrig har någon fyllt ett andetag, en replik, en paus med så mycket av hur det är att vara människa. Tyngd och timing, komik, så rolig är bara den som tar väldigt allvarligt på sitt jobb.
Marcia Gay Hayden fick Tony Award för sin roll och Jeff Daniels var så bra att han fick ta över Gandolfinis roll när pjäsen togs upp efter första säsongen och Gandolfini gått vidare till andra uppgifter.

Nu går filmen i Sverige, rollbesättningen är bytt – varför Jodie Foster i stället för Marcia Gay Hayden som fick Tony Award när den gick på 45th Street?
Polanski – sad to say – är inte längre den Polanski som gjorde Repulsion och Cul de sac med Donald Pleasance och Françoise Dorleac, Catherine Deneuves syster som körde ihjäl sig, för att hon levde för fort och alltså dog för ung.

Som samhällsintresserad tidningsläsare undrar jag om jag har fattat fel och i så fall hur fel.
Är det möjligt att DN;s avslöjanden av Carema, ägandet och de enskilda katastroferna inom äldrevården, att Mia Tottmar och Josefin Hökerberg inte nominerats till Guldspade/ar?
Att de bara fått ett futtigt hedersomnämnande?
Inte för att det ändrar något, lika litet som en riktig författare skriver för att få priser, gör en riktig journalist det.
Den som gör det på riktigt, gör det inte för priserna.
Men ändå.
Ett pris är ändå fint att få.

Det som står när det står att Tottmar & Hökerberg borde nominerats till Guldspaden (skrev Gudspaden) betyder inte att jag – som man säger – dissar Carolina Neurath eller Ola Wong eller någon annan. Absolut inte. Det som står är att Caremagrävarna också borde nominerats. Att de också borde få chansen att få pris för sin grävande journalistik. Det handlar om en rättvisa som jag under mina många år i samhället inte sett överdrivet mycket av.

Jag hittade en gammal tub Karlssons klister i en kökslåda.
Och lagade min vas som Masayoshi Oya gjort och som jag slog sönder.
Nu har jag två som absolut inte är likadana men som är släkt.
Glöm inte utställningen på Kaolin i april, från 14 april till 9 maj 2012.
Masayoshi Oya på Kaolin på Hornsgatan vid Mariatorget.

Balanstest på gränsen mellan personligt och privat:

Det handlar om att alla människor man älskar förr eller senare träffas.
Inte träffas som i träffas personligen, fikar, äter middag eller dricker te, inte träffas ansikte mot ansikte, men ändå möts.
Vägarna korsas.
Och man själv är själva vägkorsningen.

Det är som med författare.
När jag hittar en författare som jag älskar visar det sig i stort sett alltid att den författarens älsklingsförfattare är samma som min.
Vi är släkt.
Det har ingenting att göra med min verksamhet, det att jag skriver böcker.
Kärlek sammanfaller, så är det.
Blodsband.

I dag var jag plötsligt tvungen säga en sak om min frisör under yogan. Man ska vara tyst och andas, men det jag har att säga kunde inte vänta.

För många år sedan läste jag en dikt i TV och när jag läst dikten i Gomorron Sverige blev växeln nedringd.
För att alla ville ha numret till min frisör.

Det var en annan frisör än min frisör nu.
Som jag inte kan låta bli att prata om plötsligt. Jag säger inte namnet på frisören, som jag älskar för att jag älskar honom och för att han älskar sitt arbete.
Namnet på frisören säger yogaläraren. Som jag älskar för att jag älskar henne och för att hon älskar sitt arbete.
De känner varandra.

Det här bevisar vad jag vet.
Kärlek sammanfaller.
Inte mer med det.
Ingenting att balansera på gränsen mellan personligt och privat för.

Ovanstående bild är fransk reklam för skor från mitten av tvåtusentiotalet, kanske 2005.

Men
det var ju i Frankrike, det var då.
Det är gammalt.
Nej.

I en intervju om kvinnligt ledarskap 8 mars 2012 uttalar sig en vd, en ung kvinna som är vd i kommunikationsbranschen, om behovet av att få fram fler kvinnor på chefspositionerna för att branschen helt enkelt skulle må bättre av det.
Samtidigt tror hon att många behöver stöd för att ta sig fram.
“För att ha en ledande position i vår bransch måste man ta risker och våga stå för vad man säger, och det är ganska ensamt ibland.
Tjejer är av naturen mindre riskbenägna, jobbar gärna i grupp och vill vara kompis med alla. Det är svårt att komma framåt med den attityden”, säger hon.

Jag vill gärna veta vilka forskningsresultat den här unga vd:n stöder sig på, men jag vill inte slösa tid på att bråka om det.
Det är bara att konstatera faktum.
Så uttalar sig en framgångsrik ung kvinnlig vd på kvinnodagen 2012.

Där jag bor är det fler pappor som drar barnvagnar eller åker pulka och snöracer med sina barn än mammor.
Jag ser det med mina egna ögon när jag går ut.
På sommaren också, då åker papporna rutschkana eller klättrar i rep eller sparkar boll med barnen.
Allting så mycket bättre än vad vi tror.
Säger vi.

Det blev sammanlagt uppåt tjugo föreställningar av Enligt Bodil Malmsten.
Uppåt tjugo föreställningar våren 2011.
Det räckte.
Jag gjorde det.
Nu är det kvinnodagen den 8 mars 2012.
Men om inte alla dagar är kvinnodagar och alla mansdagar är mansdagar vill jag inte vara med.
Jag kanske inte är med.
Jag är inte med.
Jag är mot.

Jag tänker på att prins Daniel sa att hans känslor var all over the place när han blivit pappa.
Att Sverige är ett kungadöme är groteskt men att prins Daniel sa att hans känslor var all over the place är bestående bra.

Varför?
För att när det finns ett uttryck på ett språk som täcker exakt hur det känns ska man använda det.
Folk som fruktar låneord, är det samma människor som lånar böcker som man aldrig sedan får tillbaks?

Kvinnor dör tidigare av stress.
Det står i Svenska Dagbladet den tionde mars 2010.
Jag dör varje dag när jag läser näringslivsbilagan.
“Det är alltid tråkigt att föreslå nedläggningar av fabriker, men stenhård konkurrens kräver att …”
Som om det vore den stenhårda konkurrensen i sig som lägger ner fabrikerna och inte styrelserna, företagen själva och personer som Cloettas vd Bengt Baron.

Han heter Baron och riskkapitalisten som äger vårdcentralen i mina kvarter heter Peter Pråhl. Pråhl äger inte vårdcentralen ensam, men är en av ägarna till den. Tillräckligt mycket ägare för att hans pressekreterare skickar ut ett meddelande julafton 2011 för att dementera att Pråhl bor i Sverige trots att han låter lyxrenovera en jättevåning på Östermalm. En datastyrd lyxvåning.
Styrd från Jersey?
I don’t know.

Det är inte jag som har hittat på namnen och folk kan inte rå för vad de heter.
Men ändå.
Jag heter Malmsten och det vill jag leva upp till. Så hård vill jag vara, så tung vill jag bli.

Jag är inte intresserad av hästsport, är ingen spelare. Har ridit på en häst en gång och vill aldrig göra det igen. Har aldrig gillat Dustin Hoffman eller Nick Nolte.
Och så kommer tv-serien Luck och bevisar – bortom hästsport och Dustin Hoffman – att det aldrig är vad det handlar om utan hur det är gjort.

En tv-serie, en film, en bok – att det aldrig är vad, alltid hur.