Romain Gavras har gjort en film där militären skjuter rödhåriga.
Jag vet hur det är.
När jag var barn var det fult att vara rödhårig, att vara rödhårig var lika ovälkommet som polio eller huvudlöss.
En rödhårig var en fredlös som alla fick ge sig på.
En period senare i mitt liv blev det plötsligt modernt med rött hår.
Alla jag kände färgade håret rött med henna.
Hennapulver kokades med vatten till en gröt som luktade skunk. Gröten skulle – så het som möjligt – kletas in i håret och sedan – med en plastpåse över – sitta kvar över natten.
Och alla tidigare blondiner, brunetter och råttfärgade blev rödhåriga.
Så vänds det om.
Rödhåriga anses temperamentsfulla.
Det kan man också kalla det, jag är lättretad och korttänkt.
Argsint.
Jag var ett argsint barn, en argsint ung kvinna och nu är jag en argsint gammal dam.
Argare än någonsin nu även om mitt hår inte är rött längre.
Att det ser ut så beror på att jag färgar det.
På långt håll ser jag ut ungefär som när jag var ung men vid närmare granskning är det inte så.
Det bekymrar mig.
Inte för att jag ser gammal ut på nära håll, men för bedrägligheten – det dubbla budskap jag sänder ut.
Efter att under ett långt liv ha krävt att bli accepterad som jag är, går jag nu – på håll – under falsk varubeteckning och det är inte bra.
Romain Gavras blir kritiserad för sina filmer, men vägrar förklara sig.
Han vill visa sin förvirring, säger han, inte predika för publiken.
”Kanske om några år när jag har lugnat ner mig lite, säger han.
Men just nu vill jag bara göra de filmer jag vill.”
Han skulle bara veta, Romain Gavras, 29 år.