Jag har blivit intervjuad, jag hatar att bli intervjuad men den här gången var det ok.
Det kändes bra.
Men när journalisten frågade varför jag är så noga med att det inte ska framgå var jag bor, visste jag inte vad jag skulle säga.
Kom inte på orsaken.
Men givetvis, så fort jag blev ensam kom jag på det.
Att det handlar om klassificering och om min enorma avoghet mot grupptillhörighet.
Jag är ingen vasastansprofil, ingen söderböna, ingen gärdesperson och kommer aldrig att bli.
Jag hör inte hit; jag är en hemlös som har ett hem.
Och det är jag glad för.
Att jag har ett hem, en egen lägenhet.
Väldigt glad.
Jag är en ledsen människa men för att jag har ett hem är jag glad.
Det senaste är en variation på en sak jag säger i Enligt Bodil Malmsten.
Men eftersom Enligt Bodil Malmsten inte är klart än, långt därifrån, så är det ju ännu inte sagt.