Jag har ett paket bakteriedödande våtservetter, de har legat i min väska sedan svininfluensapaniken.
Våtservetterna är tillverkade i Holland och har innehållsdeklarationer på många språk varav finska är ett.
Den svenska varningen: “Undvik att kasta servetter i toaletten, använd avfallspåse” uttrycks på finska:
“Älä huuhtele puhdistuspyyhkeitä alas wc-istuimesta, vaan laita ne jätepussiin.”
Jag är imponerad.
Hoppas nu bara citatet är korrekt avskrivet. Jag har gjort mitt yttersta, ett så svårt språk och så nära.

Det var en man på en akutmottagning som tröttnade på att vänta och sydde sig själv.
Det osluga var att han inte hade nål och tråd med sig utan använde sjukhusets.
Och nu är han polisanmäld för det.
Det är troligen en mängd omständigheter som gör det befogat att anmäla mannen men några principiella och filosofiska omständigheter finns ändå att beakta.

Efter tio år av fransk sjukvård – allmänt kontinuerligt underhåll hos husläkaren, akutvård, sjukhusvistelser, hembesök är min erfarenhet den att fransk vårdpersonal, från den som tömmer pottan och byter blomvattnet till professorerna, har en helt annan inställning till patienten än den svenska.
Det är inte som om svensk vårdpersonal är sämre än fransk, det måste finnas en underliggande struktur som gör att är som det är.
Ändå är det ingen som kan förklara hur det kommer sig att – exempelvis – ett logistiskt funktionshindrat land som Frankrike kan ha en fungerande så kallad vårdapparat och inte Sverige.
En nypensionerad, långtidsutbränd läkare säger att det enda han vågar påstå är att det har blivit mindre och mindre tid för patienterna och mer och mer tid för blanketterna.
I övrigt bara skakar han på huvudet, himlar med ögonen och gör den cirklande rörelse med pekfingrarna utanför öronen som betyder att någonting är fullständigt koko och inte klokt.

En svensk vän är genomförkyld.
Han vet inte vad han ska ta sig till så han läser en svensk så kallad aftontidning.
Den förkylde vännen skickar mig en bild och som han uttrycker det “ett axplock av rubrikerna.”

Stålmannen räddade familj från vräkning
Hunden åt upp tå – räddade husses liv
Knivskars av hästsadisten
Lastbilschaufför jagad av gorillor
Bands fast – kallade på hjälp med tårna
Forskare anfallen av isbjörn
Slipp lössen med silikon
Hon träffades av blixten – precis som sin pappa
Han söker ny njure – på Youtube
Familjen kommer från Nigeria – nu har de fått en blond flicka
Öl efter jobbet gör att vi arbetar bättre
Efter skräckvideon – åsnan blev hyllad kändis”

1.
Jag går ut.
Promenerar till köpcentret.
En oerhört allvarlig dam sitter under en kastanj och läser en pocketbok.
Kapitlet hon läser heter Skratt och glädje.
Och det är klart, det är inte de redan glada som behöver läsa det kapitlet.
2.
I ingången till det största snabbköpet i köpcentret står kundvagnarna.
Jag tar en och tänker att jag kan ju använda den till mina andra ärenden också så slipper jag bära.
3.
Systemet – jag tar mina två vinflaskor, går till kassan och betalar för dem.
4.
Apoteket – jag lägger några paket smärtstillande tabletter i kundvagnen, ber en personalperson om råd i en smärtfråga och glömmer bort tabletterna.
5.
Inte förrän jag betalar matvarorna i snabbköpet upptäcker jag att jag i praktiken har stulit tabletterna.
“What next”, tänker jag, för att det ligger närmast till hands. “Vad ska nästa steg i nedmonteringen bli?”
Jag går till apoteket och betalar på ett skämtsamt sätt tabletterna.
6.
På väg till busshållplatsen ser jag en blond muskulös ung man, han ser ut som de unga män som jag brukade jobba tillsammans med förr.
Men han är inte de.
För när jag möter mina före detta unga blonda muskulösa arbetskamrater – allihop – har de blivit gråa gubbar med stora magar som de skjuter framför sig som kundvagnar.
De har – lika litet som jag – planerat att bli gamla.
Kränkningen med att bli gammal – den är för andra, inte för mig, säger deras hållning och troligen även min.
7.
Nyligen läste jag en artikel om hur treåringar och andra små barn varseblir det vi kallar för verkligheten, att de inte sorterar intrycken på samma sätt som vuxna gör.
Var det inte det jag visste.
Jag är inte mer än tre år. Vilka bevis på motsatsen som än hopas.

I går sitter jag timme efter timme och tittar på Tom Hanks i The Green Mile – en av de längsta filmer jag sett.
Jag tror att jag sitter och tittar på Green Zone för att jag vill se Matt Damon.
Jag tittar och tittar på Tom Hanks och väntar och väntar på Matt Damon.
Efter halva The Green Mile börjar jag undra varför Matt Damon inte dyker upp. Konstigt upplägg, tänker jag, men håller ut.
Jag ser hela långa filmen innan jag drar slutsatsen att Matt Damon inte kommer att vara med.

Det är inte det att jag är galen i Matt Damon, jag bara trivs med att han är så fyrkantig och trubbig, osentimental och sparsam med sina leenden.

Läser en debattartikel av en kvinna som har grillat sedan 1981 och tycker att Mad Men är en dålig förebildsserie för relationer mellan ickegrillande kvinnor och grillande män.
“Det är fina kläder i Mad men“, skriver grillkvinnan, “men som modell för ett jämställt familjeliv känns serien minst sagt olämplig.”

Nu är det väl så att Mad Men är en dramaserie och inte en dokumentär eller ett UR-program om jämlikhet.
Mad Men är ett dåligt exempel i grilldebatten, för om det behövs liknelser med geniala TV-serier, varför tog inte grillkvinnan Sopranos, där är det ju Tony som grillar, alltid Tony och aldrig Carmelan, Sopranos – det hade varit relevant som tillhygge i grilldebatten.

Jag har följt David Mamet – följt och följt men eftersom han tagit så stor plats i teaterliv och samhällsteori och till och med regisserat avsnitt av The Shield så har det inte gått att undvika.
Det enda bra jag har sett av Mamet är en uppsättning av Sexuella perversioner i Chicago på en liten teater i Stockholm. Den var regisserad av Stig Larsson och det var på den tiden man inte behöva påpeka att det var Stig utan e.

Mamet är en macho som på vanligt machomanér gjort sig bred och som i alla år offentligt har slirat hit och dit på ett omoraliskt sätt och nu har han tydligen tippat över åt höger.
Jag är inte förvånad.
Men är det verkligen någonting att göra ett helt inlägg på en hemsida om?
Ja, om jag gör det så är det väl det.

Det är dålig tillgång på organdonatorer i Sverige.
Fler och fler i behov av transplantation riskerar att dö.
Det beror på att färre dör på “rätt sätt”, det vill säga genom hjärndöd.
Det är uppenbarligen alltför många hjärndöda som bara går omkring och ställer och styr.

Förkyld.
Blir inget skrivet.
Blir inget packat.
Blir inget gjort.
Om man inte räknar liggande med dåligt samvete och tänkande på allt som inte blir gjort som att göra något.

”Jag vet inte vad sanning är. Jag vet inte om det över huvud taget är min uppgift att veta vad sanning är. Den författare som tar sig för att skipa rätt brukar vara en dålig författare. Den som har rätt brukar i regel inte ha rätt. Låt oss vörda människans ofullkomlighet och okunnighet, det finns inget ledsammare än att få rätt.”
Imre Kertész.