1.
Jag går ut.
Promenerar till köpcentret.
En oerhört allvarlig dam sitter under en kastanj och läser en pocketbok.
Kapitlet hon läser heter Skratt och glädje.
Och det är klart, det är inte de redan glada som behöver läsa det kapitlet.
2.
I ingången till det största snabbköpet i köpcentret står kundvagnarna.
Jag tar en och tänker att jag kan ju använda den till mina andra ärenden också så slipper jag bära.
3.
Systemet – jag tar mina två vinflaskor, går till kassan och betalar för dem.
4.
Apoteket – jag lägger några paket smärtstillande tabletter i kundvagnen, ber en personalperson om råd i en smärtfråga och glömmer bort tabletterna.
5.
Inte förrän jag betalar matvarorna i snabbköpet upptäcker jag att jag i praktiken har stulit tabletterna.
“What next”, tänker jag, för att det ligger närmast till hands. “Vad ska nästa steg i nedmonteringen bli?”
Jag går till apoteket och betalar på ett skämtsamt sätt tabletterna.
6.
På väg till busshållplatsen ser jag en blond muskulös ung man, han ser ut som de unga män som jag brukade jobba tillsammans med förr.
Men han är inte de.
För när jag möter mina före detta unga blonda muskulösa arbetskamrater – allihop – har de blivit gråa gubbar med stora magar som de skjuter framför sig som kundvagnar.
De har – lika litet som jag – planerat att bli gamla.
Kränkningen med att bli gammal – den är för andra, inte för mig, säger deras hållning och troligen även min.
7.
Nyligen läste jag en artikel om hur treåringar och andra små barn varseblir det vi kallar för verkligheten, att de inte sorterar intrycken på samma sätt som vuxna gör.
Var det inte det jag visste.
Jag är inte mer än tre år. Vilka bevis på motsatsen som än hopas.