En redogörelse för hur familjen Tejp har det i adventstider kommer snart.
I mån av tid.
Redan nu finns i vilket fall inbetalningstalong med kontonummer och övriga uppgifter på www.familjentejp.se.
Märk talongen:
HJÄLP FAMILJEN TEJP.
Överföring kan även ske digitalt.
Små gåvor är välkomna, begagnat eller nytt. Nån skojig leksak till Baby Tejp – en tejpnalle eller ett fordon. Ett eller annat klandervärt krigsspel till trillingarna med sina bokstavssyndrom, ADHD, PSDT, PMS – de har gått tre år i skolan och kan inte ens sitt ADH. Någon stödundervisning för tejprullar med inlärningsproblem finns inte i deras upptagningsområde.

Familjen Tejp låter hälsa att den ändå har hoppet kvar. Hoppet om att även en familj med bristande entreprenörstalanger och noll social kompetens ska kunna få fira sin enkla jul.
Och, understryker pappa Tejp, det är inte på grund av lösaktiga levnadsvanor eller slöseri som familjen Tejp är fattiga, det är bara det (bara!) att pengarna inte räcker till.

Mamma Tejp tillägger att det ska inte vara nåt snyft och välgörenhet, bara en normal känsla av att en rättvisare fördelning är schysst för alla.
På vilken sida talongen man än befinner sig.

Det är lätt att dras ner i julruschen, börja rusa som en dåre, köpa saker, tänka på kalkonen, tänka kalkontankar – jag brukade fylla den med en specialfyllning, men tänk om jag har glömt receptet, ingenting som jag någonsin har lagat har funnits uppskrivet i en bok.
Böcker är en annan sak.
Nu är det julrusch.

För alla utom familjen Tejp.
De har ju inget att ruscha till, ligger sedan länge på minus.
Familjen Tejp har inte alltid legat på minus, de har sett bättre tider. Och som tur är har trillingarna kvar sina iPod Shuffle med den stilla jazzmusiken och delar öronsnäckorna med resten av familjen.
Till och med Baby Tejp får en liten sladd och en liten öronsnäcka och nu sitter hela familjen hemma hos sig – om de nu har något hem – och lyssnar på Miles Davis.

Det är lugnt, stilla och stressfritt hos familjen Tejp.
Det betyder inte att fattiga är lyckligare än andra, än dem som inte är på minus, som rusar runt som brinnande höns i butikerna.

Familjen Tejp har inget val.
Men ingen ska säga att de inte gör det bästa av situationen där de sitter och lyssnar.
De ser på varandra och ler med små tejptårar av tacksamhet trillande nerför vad de har i stället för kinder.
Vi har i alla fall våra iPod Shuffles, vi har varandra.
Och Miles Davis som spelar Nature Boy.

Om någon tror att det är produktplacering att nämna och visa Apples iPod Shuffle så är vederbörande illa uppdaterad.
Det här är den GAMLA modellen, 25 millimeter x 40 millimeter, inga detaljer, ingenting mer.
Och som alla vet; bilar, teknikvaror, kläder, accesoarer, människor – när du lämnar butiken är varan värd en promille av priset liksom du själv.

“Great literature makes you feel unalone –
intellectually, emotionally, spiritually.”.”
David Foster Wallace.

Oensam.
Så är det.
Man får allt men slipper hela det sociala kompetenspaketet.

Ur Although of course you end up becoming yourself av David Lipsky.
En intervju för Rolling Stone Magazine som blev en bok.
Jag tror jag har citerat det här förut, men det gör ingenting.
Inte heller att vissa meningar är översatta och andra som de ska vara.
Jag såg artikeln i Newsweek och blev påmind om David Foster Wallace, inte för att han är glömd, han är lika ihågkommen som någonsin.
Det han skrev finns kvar, självklart, men resten av det som var hans liv försvann i och med att han gjorde det.

Hans TV-tittande.
David Foster Wallace hade inte kontroll över det.
Han tittade på vadsomhelst – Bay Watch, Dawson Creek, CSIS Navy Seals.
Huvudsaken var att det föreställde underhållning.
Om ingen hejdade honom satt han där tio timmar i sträck. Om någon försökte hejda honom fungerade det antagligen inte.
Han var tvungen att hejda sig själv.
Enda sättet var att inte ha någon TV.
David Foster Wallace hade ingen TV.
Det har han inte nu heller

Ur Although of course you end up becoming yourself,några citat.
David Foster Wallace om det oroväckande med att få sin vilja igenom:
“När jag får min vilja igenom är jag alltid rädd att universum kommer att straffa mig.”

Om amerikansk poesi:
“…for the most I think American poetry has gotten what it´s deserved. And, it´ll come awake again when poets start speaking to people who have to pay the rent, and fuck the same woman for thirty years. That´s off the record: that´s really nasty.”

Om författare:
”Jag tror inte att författare är smartare än andra. Jag tror kanske att de kan vara mer övertygande i sin dumhet, eller i sin förvirring.”

Uppläsningar, om hur det kännas när man är föremål för uppmärksamhet och måste leverera, hur det kan vara när rummet inte svarar på anropet från estraden:
“You´re a tough room.”

Om berömmelse, framgång, försäljningssiffror:
“I follow the crap. But I struggle much harder against the temptation to follow the crap. And I follow it from much more of a distance and yeah, I have some sort of idea of it… But I gotta be very careful about how much of this stuff I take inside. Because I go home, and I spend a month getting this manuscript ready. And then I got to start working on something else. I´ve gotta be real disciplined about how real I make this stuff to me… ”

Om att hellre ge intervjuer på mailen än direkt:
“Jag vet att jag är mycket mer begåvad när jag är ensam, när jag har tid.”

David Foster Wallace om självmord, om hopp:
”I think somebody who´s been in a suicide ward is either way better prepared or way less well prepared. Because I mean, I don´t think we ever change. I mean I´m sure there are still those same parts of me. I´ve just got to find a way not to let them drive.”
”… I´ve got what I hope is like forty more years of work ahead of me.”

David Foster Wallace var trettiofyra år när intervjun gjordes, när han var fyrtiosex tog han sitt liv, det var i september år 2008.
Så många års arbete framför sig och han slutar ta sina antidepressanter och åker längst ner i depressionens svarta dike och kommer inte tillbaks, sviker löftet om de där fyrtio årens arbete, sviker läsarna, familjen. Sig själv.

Fyrtio år – det är lågt räknat.
Men när man är trettiofyra tror man inte på ett liv efter sjuttiofyra. (34+40=74)
David Foster Wallace får aldrig veta om arbetsförmågan tar slut vid sjuttiofyra och det är obeskrivligt tråkigt och dumt.

1:
Jag har minglat på tidskriften Fokus femårsjubileum där maktlistan med Sveriges hundra mäktigaste personer tillkännagavs.
Moderater, moderater, moderater.
Moderater.
Inklusive Marit Paulsen och Mona Sahlin, det är sammanlagt tjugoåtta kvinnor och hundra män med på maktlistan.
Det var när jag skulle kontrollera att det var tjugoåtta och inte tjugosex som jag hamnade på artikeln Så gjorde vi med förklaringen till hur listan var gjord.
2.
Det bjöds på vin, vatten och wraps, en mingelmardröm som bara megaminglare kan hantera.
Och moderater?
Varför jag – en författare fullständigt frånvarande från maktlistan och med partipolitikfobi – var på Fokusfesten?
Jag blev bjuden och tackade ja.
Lite mingel har ingen dött av, det bara känns så.
3.
Dagen efter hamnade jag i ofrivilligt mingel på apoteket dit jag gått för att köpa Ibuprofen.
Det fanns!
Allt väl fram till kassakön där damen före stod och försökte lösa in en bonuskupong för te; en av de – inte apoteksnära – produkter som apoteken efter privatiseringen huvudsakligen säljer och marknadsför.
Kassaapparaten, uppenbarligen kvar från den tid när man inte fick bonuskuponger på apoteket, vägrade utföra tjänsten, den bara pep.

Kön växte, personalen stod maktlös tills en överordnad kom och efter långvarig möda lyckades få igenom inlösandet av bonuskupongen – det verkade röra sig om tio spänn.
Alla i kön låg på marken mentalt trots insikten om att the worst is yet to come.
Inom kort kommer bonuskupongerna att vara ett minne blott, inom kort har den nuvarande apoteksreformen gått samma väg som Svensk Kassaservice och ersatts av något ännu mer vansinnigt och idiotiskt eller av ingenting.
4.
När det äntligen blev min tur att betala för Ibuprofenen gnydde jag något litet om att det var bättre när apoteken var apotek och inte produktvaruhus.
Damen i kassan sa att det var jag inte ensam om, hon tyckte det själv, uppenbarligen tyckte hon det, men av solidaritet mot företaget – det vill säga för att inte bli uppsagd – kunde hon inte säga det rent ut.
5.
Rent-ut-sägande är ingen stor grej i Sverige.
Då och då får någon enstaka whistle blower uppmärksamhet i media, men när whistle blowern får sparken står de uppmärksammande bara – på sitt mediala till intet förpliktande sätt – och tittar på.
6.
Efter kalabaliken med bonuskupongen på apoteket – Systembolaget.
Jag plockar åt mig mina små vinflaskor, ställer mig i kön, ser mig om i butiken och får den sorts insiktsbringande chock som kallas dåndimpen.
7.
Systembolaget är inte privatiserat.
En sådan enorm mängd produktrelaterade och inte produktrelaterade produkter staten missar intäkterna av!
Roliga hattar, böcker med skojiga sångtexter, kokböcker, coffee table-böcker om tillverkning av whisky i Skottland och vinslott i Loire.
Karaffer och drinktilltugg, nötter, ostbågar, salta pinnar och chips.
Luvor att dra ner och hoodies att dra upp, T-shirts med reklamtext för sajten dagenefter.se
Hudvårdsprodukter, horribelt dyr naturkosmetik med extrakt från gorgoniska alger, balsam mot påsar under ögonen och rödprickig näsa, så kallad fyllsnok.
Säsongsrelaterat krimskrams för produktbaserade helger som Halloween.
Luftmadrasser, sänglinne, kuddar, övernattningsväskor med kit innehållande tandkräm, munspray, deodorant, huvudvärkstabletter och ombyte av underkläder för berusade med omdöme nog att inte köra bil när festen är slut.
Blomstercheckar att skänka den hos vilken övernattningen ägt rum.
8.
Slutsats, nej grubbel i snömodden (…fast ej det lär båta/ över en underlig gåta */

Vad gör moderaterna med all sin makt?
Vad använder alliansen all sin makt till?
Utom att montera ner ett mediokert men ändå någorlunda fungerade samhällssystem, bomba posthanteringen tillbaks till stenåldern, avveckla SJ utan att trafikanterna – som vid minsta temperaturförändring tvingas sitta i timtal på stillastående tåg – informeras.
Bantad vård hotar tillväxten – ansvariga politiker instämmer, NYHETER, EKONOMI, ett helt uppslag i DN:s pappersupplaga den 3 december.

Något att notera för Sofia with a bullet Arkelsten, ny nummer elva på maktlistan, upp som en sol. Trots eller tack vare sina presentresor från Shell, sina mjukt aprikosrosa öron, sin oemotsägliga ungdom, sitt Mona-Lisa-leende och sin gåtfullt målinriktade blick.
******************************************************************************
*/
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

Den sorts bomb som dödar allt levande men lämnar byggnader kvar – hur ångestladdat var det inte när den kom. Vilken isande fläkt av cynism och ondska, vilken rysning som gick genom världen – det vill säga mig.

Nu är mannen som uppfann bomben, död, avliden, har gått bort.
Bombmannen, Samuel Cohen, dog av cancer i hemmet i Kalifornien, 89 år gammal.

Han ångrade aldrig neutronbomben. I en intervju i höstas sade han att “det är det enda kärnvapen som kan användas i krig. När kriget är slut står världen kvar.”

Kriget är aldrig slut, mister bombman.
Världen står inte kvar.
Varje krig utplånar den värld som de i kriget döda hade levt i; de döda, de sårade och de av sorg förintade.
Civila eller soldater – när kriget är slut står deras värld inte kvar.
“En värld är varje människa”, mister Cohen.

En värld är varje människa av Gunnar Ekelöf.

En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.
I varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda
och dessa blinda, dessa undre världar
är verkliga och levande, fast ofullgångna,
så sant som jag är verklig, Och vi konungar
och furstar av de tusen möjliga inom oss
är själva undersåtar, fångna själva
i någon större varelse, vars jag och väsen
vi lika litet fattar som vår överman
sin överman. Av deras död och kärlek
har våra egna känslor fått en färgton,

Som när en väldig ångare passerar
långt ute, under horisonten, där den ligger
så aftonblank. Och vi vet inte om den
förrän en svallvåg når till oss på stranden,
först en, så ännu en och många flera
som slår och brusar till dess allt har blivit
som förut.
Allt är ändå annorlunda.

Så grips vi skuggor av en sällsam oro
när något säger oss att folk har färdats,
att några av de möjliga befriats.

Vi hoppas att allt är bra med stjärnryttaren igen och att stövlarna inte tog skada.

Man behöver inte vara stjärnryttare för att vara noga med att ha hjälm.
Alla hjälpmedel för att hålla sig någorlunda oskadd i det livsfarliga livet måste användas.
Exempelvis är jag (jämförelsevis) oskadad, inte minsta whiplash efter min olycka i Finistère för några år sedan och det tack vara säkerhetsbältet och airbagarna.

Men hur svenska folket ska förflytta sig längre sträckor i Sverige den här julen vete fåglarna.
Brevduvorna är redan överbokade och tar i vilket fall inte tyngre försändelser än Sverigekuvert.
Vad gör den svenska människan för att komma dit den ska i jul – vill inte inrikesflyga, fruktar motorvägarna och ingen litar på SJ längre?
Får väl ta på
de röda stövlarna
och gå.

Bilden gör inte – som man säger – rättvisa åt regnbågen.
Så skimrande som den var, det är vid sådana tillfällen man borde vara stark nog att inte ta fram kameran, att bara stå där och ta in regnbågen i sin verklighetsmässigt frostiga fullkomlighet.

Det visar sig senare att det varit tre rimfrostringar runt tre rimfrostsolar.
Den rimfrostregnbåge jag såg var alltså bara en bråkdel av de rimfrostringar som kunde skådas över Stockholm den 8 december 2010, men eftersom jag inte visste vad jag miste om så var jag nöjd med min bråkdel.

I Frankrike hålls kulturen så högt att den, mitt i krisen, tilldelats ett extra miljardbelopp. I stället för att som i vissa länder skära ned, banta bort, marginalisera, slänga ut några smulor till de fria grupperna så de ska hålla tyst, ger franska staten miljardbelopp åt kulturen – den långsiktigt levnadsomständighetshöjande och brottsbekämpande kulturen.

I vilket fall hade jag aldrig blivit författare om inte biblioteket i Vällingby hade funnits, varit gratis och öppet på kvällstid så jag kunde gå dit och sitta i bibliotekets böjträföljer och läsa böcker i stället för att sniffa lim på någon vind och gå under i elände och hopplöshet.

Det drar ihop sig.
Som inför varje Proust-läsning; jag tror att det här avsnittet inte är lika svårt som det jag läste förra gången, inte lika många svåruttalade franska namn, inte så långa meningar.
Hoppet om att det ska vara lättare den här gången verkar vara det sista som lämnar människan.
I vilket fall den människa som läser sista partiet av Rymmerskan, näst sista delen av På spaning efter den tid som flytt i Gunnel Vallquists suveräna översättning.

Varför just Boultbee?
För att Boultbee-affären är ett så perfekt exempel på hur det kan gå när affärer hålls hemliga och upphandling sker utan att berörda parter – det vill säga drabbade butiksägare, kunder, daghem och så vidare – får information.