Det drar ihop sig.
Som inför varje Proust-läsning; jag tror att det här avsnittet inte är lika svårt som det jag läste förra gången, inte lika många svåruttalade franska namn, inte så långa meningar.
Hoppet om att det ska vara lättare den här gången verkar vara det sista som lämnar människan.
I vilket fall den människa som läser sista partiet av Rymmerskan, näst sista delen av På spaning efter den tid som flytt i Gunnel Vallquists suveräna översättning.