Den sorts bomb som dödar allt levande men lämnar byggnader kvar – hur ångestladdat var det inte när den kom. Vilken isande fläkt av cynism och ondska, vilken rysning som gick genom världen – det vill säga mig.
Nu är mannen som uppfann bomben, död, avliden, har gått bort.
Bombmannen, Samuel Cohen, dog av cancer i hemmet i Kalifornien, 89 år gammal.
Han ångrade aldrig neutronbomben. I en intervju i höstas sade han att “det är det enda kärnvapen som kan användas i krig. När kriget är slut står världen kvar.”
Kriget är aldrig slut, mister bombman.
Världen står inte kvar.
Varje krig utplånar den värld som de i kriget döda hade levt i; de döda, de sårade och de av sorg förintade.
Civila eller soldater – när kriget är slut står deras värld inte kvar.
“En värld är varje människa”, mister Cohen.
En värld är varje människa av Gunnar Ekelöf.
En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.
I varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda
och dessa blinda, dessa undre världar
är verkliga och levande, fast ofullgångna,
så sant som jag är verklig, Och vi konungar
och furstar av de tusen möjliga inom oss
är själva undersåtar, fångna själva
i någon större varelse, vars jag och väsen
vi lika litet fattar som vår överman
sin överman. Av deras död och kärlek
har våra egna känslor fått en färgton,
Som när en väldig ångare passerar
långt ute, under horisonten, där den ligger
så aftonblank. Och vi vet inte om den
förrän en svallvåg når till oss på stranden,
först en, så ännu en och många flera
som slår och brusar till dess allt har blivit
som förut.
Allt är ändå annorlunda.
Så grips vi skuggor av en sällsam oro
när något säger oss att folk har färdats,
att några av de möjliga befriats.