1.
Extra knappar till plagg som inte längre finns.
Jag hittar en liten plastpåse med knappar till ett par byxor från Prada – rea på Paul&Friends för 15 – 20 år sedan.
Byxorna blev kvar i trädgårdskjulet i Finistère.

Jag hittar extraknappar till en ljus kofta från Gap, koftan har kommit bort och den här säsongen i Stockholm.
Har jag lämnat Gapkoftan i staden nära Nantes? Staden jag inte ville nämna vid namn – det var ju inte stadens fel att jag inte trivdes där, staden heter Saint Nazaire.
Men varför skulle jag ha lämnat koftan där? Gav jag den till Secours populaire, Frankrikes Myrorna och i så fall varför?
Jag kan väl inte ha slängt den?

Det är när jag städar mitt syskrin som frågorna kommer upp.
Även om syskrin är att ta i – mina sysaker ligger som ett stort trassel i en avlång plastlåda från Carrefour i Lorient.
Min farmor hade ett välordnat syskrin formgivet av Carl Malmsten.
Det var bättre förr.

2.
“Rea på udda par.”
Det är inte på dejtsajterna på internet – vad vet jag om dejtsajterna på internet? – och det är inte i bekantskapsannonserna som vi alltid skrattade åt på den tiden man skrattade åt bekantskapsannonser.
“Rea på udda par.”
Det är skoaffärenas säsongsövergångserbjudande om hur man kan sko sig på de udda paren, år efter år efter år.
Det är alltid de udda som får betala.

Foto: Tommy Östlund

Alla i Stockholm som är beroende av tunnelbana och bussar för att komma dit de ska – läs det här.

När SvD Näringsliv frågar tolv t-baneförare är det elva av dem som anser att det råder personalbrist.
“Ja, det är väl dagens underdrift, säger en av t-baneförarna och slår igen dörren till förarhytten.

Trafikdirektör Sören Stark är irriterad över personalens påståenden:

“Jag skulle inte vilja säga att det råder personalbrist dagligdags. De refererar nog till semestrarna. Vi uppfyller medarbetarnas semesterönskningar till 100 procent, och då krävs det mycket övertid på somrarna,” säger han och avvisar alla påståenden om underbemanning som tagna ur sitt sammanhang.

En person på SL:s pressjour skyller ifrån sig för de dagliga elfelen i tunnelbanan, en teknikchef skyller ifrån sig, en annan person på pressjouren skyller ifrån sig ävensom.

Men det är ju inte SL:s pressjourhavande eller den irriterade trafikdirektören Sören Stark som är slutgiltigt ansvariga för hur det ser ut i lokaltrafiken, ansvariga är de politiker som sedan länge styr Stockholm stad.

Är det någon som har sett ett trafikborgarråd – ett miljö- och trafikborgarråd – trängas i rusningstid på t-baneperrong?
Någon som hört ett miljö- och trafikborgarråd ödmjukt förvåna sig över trafikanternas tålamod?
Stockholmstrafikanter som alla
varit i New York, London och Paris och sett urgamla tunnelbanetåg gå som schweizerur.

Miljö- och trafikborgarråden åker kanske buss?
Så de kan förvåna sig över i vilket bedrövligt skick bussarna i innerstadstrafiken befinner sig?
Att exempel stambuss 1 från Frihamnen till Essingen inte kan ta sig uppför Kampementsbacken varken i vinterkyla eller under värmebölja. Den långa blå biogasbussen bara står där och kämpar i motlut med hjälp av sin chaufför.
Att bussarna ser för bedrövliga ut inuti – förslummade, nedslitna – är mest en kosmetisk fråga – den om en vacker vardagsmiljö.

Miljö- och trafikborgarråd heter det.

Miljö
miljö miljö
miljö miljö miljö
miljö miljö miljö miljö
miljö miljö miljö miljö miljö
miljö miljö miljö miljö miljö miljö
miljö miljö miljö miljö miljö miljö miljö
miljö miljö miljö miljö miljö miljö miljö miljö miljö miljö miljö miljö miljö miljö miljö miljö miljöööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööö

Jag läser Roberto Bolaños The Insufferable Gaucho, Chris Andrews har översatt den amerikanska utgåvan av novellerna i en samling som avslutas med två essäer om liv och litteratur varav den ena är Literature + Illness = Illness.

Och den här veckan en artikel i The New Yorker om Bolaño.

Jag tänker ofta på Roberto Bolaño, jag läser Roberto Bolaño och plötsligt är han överallt.
Utom på jorden, i Spanien, Latinamerika, där han hör hemma.
Så går det när man prioriterar litteraturen framför livet, bytt är bytt och kommer aldrig igen.
Dina barn spottar på dig, Roberto Bolaño och du får aldrig spotta tillbaks.

Förutom det som måste göras för försörjningen, det så kallade arbetet, är allting roligt.
Plantera om krukväxter, göra ren mikron med en gammal tandborste, tangentbordet med så kallade Topz. Sy i knappar, sy små dockor till mitt bildprojekt om hur det står i världen, laga en rosa reatröja (100 % kashmir), jag syr igen hålen på tröjan med rosa tråd, jag stoppar strumpor.
Och det är kul.
Kul?
Jag vet inte om man säger “kul” längre eller om det är gammalt stockholmsslang som “panga en dora”, “tjottablängare”, “hartsa pjucken” eller “bomma en cigg.”
Men
eftersom min systerson, den berömde rapparen Kristoffer Malmsten, Stuffe, säger “bast” på den här videon som ligger på youtube så går det uppenbarligen an.
Se/ hör även Ey Shuno, Ontario är Kristoffer M och Stefan Gräslund.

Torgny Lindgren säger det.

Jag blir så glad – en hel recension av Torgny Lindgrens Minnen där Tom Hedlund framhåller Torgny Lindgren utsaga om formens meningsbärande funktion och stoffets förhållande till formen.
“Minnena är ett föränderligt stoff, medan formen de stöps i är helig och meningsbärande.”
“Ren form är en abstraktion, något måste finnas att forma. Först i kontakten med materialet kan formen förverkligas.”
Ungefär så.

Det behövs ett stoff, en mening, en form.
Det räcker inte med tillgång en penna, ett tangentbord, en skrivare och ett ärende.
Det måste finnas en meningsbärande form.
Annars är det inte litteratur.
Litteratur är utsaga i meningsbärande form.
Yes.

Nytt kaos hotar i t-banan i dag

Metro:
Förarna på röda linjen överväger massjukskrivning mitt i rusningstrafik. Protest mot underbemanning.
…
Missnöjet med MTR, som driver Stockholms tunnelbana, har varit stort under lång tid.
…
– I tidningarna sade cheferna “vi har inga problem.” Då rann bägaren över för många, säger Caroline Evander, Seko-ordförande för förarna på den röda linjen.
…
Totalt arbetar cirka 50 förare på röda linjen i rusningstrafik. Redan i helgen saknades ett tiotal förare.

Att SL inte har råd med förare och övrig personal till tunnelbanan, att bussarna är nedslitna och slummiga – självklart!
Pengarna har ju gått åt till den bruna, fyrkantiga lyxspårvagnen, den så kallade nazitricken, som går från NK till Djurgården befriad från stopplikt för gående.

Alla – det vill säga alla som tycker som jag – önskar att Tomas Tranströmer ska få det.

Cormack McCarthy, Joyce Carol Oates, Pynchon, DeLillo, Margaret Atwood, Philiph Roth – nej!
Alice Munro – jo, jovisst.
Men ändå.
Ko Un, poeten från Syd-Korea – har vi inte läst.
Adonis och Salim Barakat är vi för dåligt insatta i.
Marlen Haushofer, Ryszard Kapuscinski, Thomas Bernhard och Roberto Bolaño är, om inte döda, så i vilket fall inte längre valbara.

Ingen – oavsett allting – skriver så rent som Tomas Tranströmer.

Citatet om Genus-Sverige är från Aftonbladets Kultursida, den bedrövliga avstavningen likaså – “is-tället” i stället för “i stället.” Men innehållet i citatet lär väl vara det som står om Genus-Sverige, vad det nu är när det är hemma.

Annonsen ovan är ett exempel på den bisarra franska kvinnosyn som – det i övrigt ganska rasande – Genus-Frankrike låter passera.

Själv rasar jag lite stillsamt över att Tomas Tranströmer inte fick Nobelpriset.
Och för att jag inte hade något begåvat att komma med när DN ringde och bad om kommentar till Mario Vargas Llosa.
Jag bara stod där mitt i kassan på ICA och ångrade att jag inte stängt av mobilen.