Tio gånger mer

“Det här är värt tio gånger mer än ett Augustpris.”
Säger Björn Ranelid om Stjärnorna på slottet enligt Expressen den 3 januari 2010.
Så var det inte när han fick sitt Augustpris 1994, då var Augustpriset värt minst tio Augustpris.

Nominerade 1994 var Ulla Isaksson, Carola Hansson, Arne Johnsson, Björn Ranelid och jag.
“Björn måste få det här Augustpriset, han klarar det inte annars.”
Så eller ungefär så sa Björn Ranelids dåvarande förläggare till mig och Ulla Isaksson, denna grande dame i den svenska litteraturens som med Boken om E skrivit sin sista och vackraste bok. Och jag tänkte att det var väl ändå inte särskilt gentlemannamässigt sagt av den förläggaren.
(Och ruggigt taskigt av dem som inte röstat på Ulla Isaksson eller mig.)

Med Björn Ranelid själv har jag ingenting otalt, han har aldrig varit annat än kollegialt gentlemannamässig mot mig och chockad över att jag inte samlar på kränkande nedvärderingar av mina böcker.
(Att jag samlar på kränkande tystnader gällande värdet av mitt litterära verk är en annan sak som jag gärna skulle älta offentligt om jag fick tillfälle till det.)

Det är inte Björn Ranelids fel att han blivit superkändis som TV-bonden, Anna Anka och Laila Bagge.
Att Björn Ranelid har buntats ihop med de andra djuren i kändisburen kan inte han hjälpa, det är folkets fel och folket har alltid fel.
Individen har alltid rätt, men vad hjälper det – mot massan har individen inget att komma med.
Hade franska folket fått välja hade giljotinen aldrig monterats ned.

Alltså – inte ett ont ord om individen Björn Ranelid.
Jämfört med en normal svensk författare är Björn Ranelid ovanligt lite egotrippad och kompetitiv.