Inom kort lämnar jag min bok till sättkorrektur för slutkorrigering och
vidare befordran till tryck och bindning.

Och sedan kommer boken ut.

“För benägen anmälan”, stod det i recensionsexemplaren förr, det kanske
fortfarande står så, vad vet jag, jag är ingen recensent.

“Anmälan.”

Att skriva sin bok och riskera att bli anmäld för det.

Jag säger till min musikman att jag lyssnar på The Byrds, gamla Bob Dylan och Beach Boys.
“Jag lyssnar på Beach Boys och The Byrds”, säger jag och att – även om jag tycker det är fånigt att säga så – jag tycker det känns väldigt nu.

Varpå han säger på ett – för min musikman – grundläggande sätt:

“Jag hade väl inte sagt till dig att det är vad jag lyssnar på just nu?”

Det är inte det att jag inte älskar min musikman men ibland blir jag bara så väldigt trött på att inte vara man.
Fortfarande.

Det ligger alltid en båt här utanför.
En liten båt, någon sorts polisbåt, jag har tagit för givet att det är tullen, att de ligger därute med sina kikare riktade mot mina fönster för att se om jag har några otillåtna droger insmugglade.

Men det är inte tullen, det är en lotsbåt.
Som alltså vid behov kan lotsa mig dit jag ska om jag inte klarar det själv.
I hamn eller ut på öppet hav.

Jag köpte en mp3-spelare som är mindre än en sockerbit, laddade ner Ghost in the Machine med Police.
Tog på mig ett par gymnastikskor som jag hade glömt att jag har, klippte av ett par långa utsvängda linnebyxor, tog mig de där tjugo åren över gatan och ner på stranden och trodde att det bara var att börja springa vid vattenkanten som det var när jag sprang runt Kungsholmen varje dag i tio år.
Och det var det.

allt som har att göra med kärlek är ömsesidigt
att tidvattnet
att snäckorna
att gå eller springa
att musiken
att någon har lagt ner ett arbete och inte tittat på klockan
att det inte är färdigt för att det är fredag
att du tror att det är kärlek men jag säger att det är room-service
att allting inte går över
att allting pågår samtidigt, parallellt och att varje handling är en protesthandling mot tingens ordning

Tingens ordning?
Ja livet och döden då

Solzjenitsyn är död.
Jaså.
Så länge Bob Dylan mår bra är jag glad.

Apropå att huvudpersonen hos Hecht lyssnar på Così fan tutte för att ta sig igenom vad det nu är hon måste ta sig igenom – sitt liv, nästa halvtimme; att jag bara kunde lyssna på Mozart när jag skrev Mitt första liv:
“It takes a lot of Mozart to write a book like Mitt första liv.”

Apropå bortsprättandet av polospelaren på Ralph Laurentröjorna, hur många timmar det tar att få bort polospelaren så att det inte syns att den var där från början – 6 timmar enligt huvudpersonen hos Hecht.
Vad jag vill säga till Julie Hecht om hur jag löser det parallella problemet med krokodilen på Lacostetröjorna är:
“I camouflage the crocodiles with little pearls and sequins.
But then of course the crocodile is still there underneath.”
Alltså är man inte befriad från obehaget med den.
Det är som när huvudpersonen hos Hecht hälsar på sina rika grannar på Long Island och de rika grannarnas tonårsons rum är hur välstädat och färgkoordinerat som helst men hur huvudpersonen hos Hecht känner att det ligger Playboy under.

Läs:

The Unprofessionals. A Novel.

Do the Windows Open? Stories.

Was this man a genius? Försök till samtal med Andy Kaufman

Happy Trails to You. Stories

Det var nyss.
Jag sprang på stranden, solen hade gått ner, en liten smal måne över vattnet.
Jag hörde vågorna genom mp3-spelaren, fick en känsla av att någon var efter mig.
Det var som när jag var ung, obehagligt, alltid någon ute efter en utan att man visste varför.
Utan att man hade gjort något.
Förvirrande.

Inbillning, tänkte jag nu, nyss när jag sprang och hörde vågorna genom Bob Dylan.
Men så märker jag att det är tidvattnet som är på väg in, rakt mot mig med väldig kraft, jag är på väg att spolas bort, sköljas ut till havs.

Det finns folk som går under så.
För att de inte respekterar känslan av att det är någon som är ute efter dem.

Köpte små högtalare i trä.
Det var de sista.
Finns inga fler små högtalare i trä.
Äkta trä och inte något utrotningshotat träslag för de står ju på mitt skrivbord.

Det är väldigt bra ljud i de små högtalarna i trä.
Tycker jag.
Och det är ju med mina små öron jag lyssnar på The Times they are A´changing och inte med min musikmans, han ska bara se till att hålla sina öron där man kan se dom.

Det här med Dylan, jag råkade se Todd Haynes film och blev så trött att jag var tvungen att se om No direction home.

I´m not there – det är klart att Dylan inte är där, den som gjorde det är aldrig där, den som gjorde det är långt därifrån och oefterhärmligt någon annan.
Aldrig sig själv, inte ens inför sig själv, särskilt inte inför sig själv.
Några egenskaper, överkänslig mot vissa liljor – i övrigt ingenting som hos Ekelöf med sina odödliga popsånger:

Du säger ”jag” och ”det gäller mig”
men det gäller ett vad:
I verklighet är du ingen.
Så jaglös, naken och formlös är verkligheten!
Det var i skräck inför den du började klä dig,
började uppföra dig och kalla dig ”jag”,
klamra dig fast vid ett halmstrå.
I verklighet är du ingen.

Rättsordning, mänskovärde, viljefrihet,
allt är bilder målade med skräck i verklighetens tomma sal,
skräck att vidgå något bortom rätt och orätt, bortom sats och motsats!
I verklighet är du ingen.
Själv utanför gott och ont en valplats för gott och ont,
det övre vilddjurets kamp mot det undre –
sanningen du anar iblandt som en avgrund vid vägen,
utan att våga veta, utan att vilja veta,
du som hisnar för minsta grop!
I verklighet är du ingen.
En plats, ett plagg, ett namn –
allt annat är bara din önskan,
ditt jag en önskan, din ofrälsthet en, din frälsthet en annan:
Allt har du tagit i förskott!

Frälsning, det finns ingen frälsning! Du drömmer dig frälsning
och stammar Uppstånden! och Helig! – ty så är din önskan.
Och människans lott står oföränderligt fast
men du har hunnit ännu ett steg på ditt önskandes byggnad:
Ännu en önskan av alla de tänkbara tusen och tusen
har blivit dig möjlig, nödvändig, viss och slutligen faktum,
liksom du själv som också var önskan från början,
liksom det magiska namnet föräldrarna gett dig
att skydda från mörker och jaglöshet,
att skilja just dig från tusen liknande och nästan lika.
Och ändå är du i botten så namnlös som natten och mörkret:
I verklighet är du ingen.

Den här dagen är bara för desperat – döden och skrivandet, dödsdömdheten med det. Så jag tänker att om jag bara kör motorvägen i 110 och över den stora bron, att köra över stora broar hjälper, det måste hjälpa, tänker jag och kör iväg.

Motorvägen och den stora bron, det måste lindra mot livets annalkande ändlighet.

Så jag kör ut ur stan och förbi industriområdet, förbi de fruktansvärda storköpen, förbi Formel 1-hotellet utan personal som i en sång av Leonard Cohen, du checkar in men det finns ingen bakom incheckningsdisken – du finns inte.
Men det gör du fortfarande mot alla odds på motorvägen på väg mot den stora bron – hur den närmar sig, hur hög den är och hur den välver sig över flodens enorma utlopp i Atlanten.

Det här är fantastiskt, tänker jag, det är vidunderligt och hjälper inte det här mot döden då hjälper ingenting. Säger jag.
Och det är korrekt.

Ingenting hjälper, du kör mot den stora bron, över den, du ser hamnarna där nere, varven och vattnet, du vill stanna på krönet – stå stilla högst uppe på broräcket med armarna utbredda som en albatross men det går inte, det får du inte, du får inte stanna, det är stoppförbud.

Du blir äldre hur mycket du än protesterar, du kommer att dö fast du vägrar.

Den stora bron tar slut och motorvägen tar vid, alltid någonting som tar vid, som tar över – du är onödig. Inte överflödig, men vad ska man med dig till?

Man får inte köra fortare än 110 km i timmen så det gör inte jag för jag vill inte åka fast, framförallt inte i en bilolycka och bli sittande i rullstol med syrgasapparat och tänka att det kunde varit värre, man hade kunnat vara död.

Övervakningskameror med lasersikten var du än passerar, vart du än far lämnar du dina elektroniska spår.
Alla gör det.
Bara inte de barfota.
De galna som inte har någon bil, de som bara har sina osammanhängande gymnastikskor, sina utsvängda byxor i trasor över asfalten – efter en viss tid blir man inte smutsigare, hur solkig kan man bli vid ratten till den här bilen som jag inte kan älska och jag frågar dammet vid vägkanten, vem annars – det här med att håret och naglarna skulle fortsätta att växa efter det att du är död, är inte det en vandringssägen?

Jag kör över den stora bron och motorvägen som tar vid tills jag vänder och kör tillbaks över bron och motorvägen förbi Formel 1-hotellet och de olidliga storköpen.

Men på hemvägen – inte hemvägen men för enkelhets skull, för dumhetens skull, begriplighetens – på hemvägen missar jag avfarten till min stad för att den inte är min stad lika litet som den här bilen är min bil, det är inte mitt och inom kort skall allting tagas från mig, jag ska vandra namnlös utan spår.
Inte ens barfota.
Men det är då det.

Nu är det en annan motorväg, en ny och jag hatar den här motorvägen mot turisthavet – bara bilar med främmande nummerplåtar registrerade i städer som övergivits säsongsmässigt för alla andra gör det med sina tungt lastade fordon – frun och cyklarna, badsakerna, barnen som inte får glömmas bort i bilen när solen står i zenit för då dör barnen och det är det enda som inte får ske och ändå sker det.

Jag måste av den här motorvägen, släpp av mig i farten eller jag rammar bilen framför som har ett cementrör i bakluckan som en kanon riktad mot hjärtat på mig, mot pannan. För att jag blev skonad men inte barnen i bilen och för att jag inte vill dö fast det borde göra mig detsamma och trots att det inte finns några förmildrande omständigheter för att jag ska få fortsätta att vara i livet.

Så jag blinkar SOS SOS SOS och en bil som bogserar en segelbåt vägrar släppa in mig men jag pressar mig förbi, jag vill leva trots bristen på förmildrande omständigheter och nu är jag tillbaka på motorvägen mot den stora bron och så går det på tills solen går ner den här desperata dagen vid Atlanten som bara har ett enda slut.
Obönhörligt.
Men inte för alla, inte än den här fruktansvärda dagen med den mest militäriskt nationalistiska öppningsceremonin av en olympiad sedan Berlin 1936.
8 augusti 2008

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Att fotot av kvinnan bakom gallret av skuggor är taget av den ryske avantgardefotografen Aleksandr Rodtjenko, Vladimir Majakovskis medavantgardist, trodde jag alla visste.
Jag hade glömt att det inte finns några alla längre. Har aldrig funnits.