Det var nyss.
Jag sprang på stranden, solen hade gått ner, en liten smal måne över vattnet.
Jag hörde vågorna genom mp3-spelaren, fick en känsla av att någon var efter mig.
Det var som när jag var ung, obehagligt, alltid någon ute efter en utan att man visste varför.
Utan att man hade gjort något.
Förvirrande.
Inbillning, tänkte jag nu, nyss när jag sprang och hörde vågorna genom Bob Dylan.
Men så märker jag att det är tidvattnet som är på väg in, rakt mot mig med väldig kraft, jag är på väg att spolas bort, sköljas ut till havs.
Det finns folk som går under så.
För att de inte respekterar känslan av att det är någon som är ute efter dem.