Den stora bron

Den här dagen är bara för desperat – döden och skrivandet, dödsdömdheten med det. Så jag tänker att om jag bara kör motorvägen i 110 och över den stora bron, att köra över stora broar hjälper, det måste hjälpa, tänker jag och kör iväg.

Motorvägen och den stora bron, det måste lindra mot livets annalkande ändlighet.

Så jag kör ut ur stan och förbi industriområdet, förbi de fruktansvärda storköpen, förbi Formel 1-hotellet utan personal som i en sång av Leonard Cohen, du checkar in men det finns ingen bakom incheckningsdisken – du finns inte.
Men det gör du fortfarande mot alla odds på motorvägen på väg mot den stora bron – hur den närmar sig, hur hög den är och hur den välver sig över flodens enorma utlopp i Atlanten.

Det här är fantastiskt, tänker jag, det är vidunderligt och hjälper inte det här mot döden då hjälper ingenting. Säger jag.
Och det är korrekt.

Ingenting hjälper, du kör mot den stora bron, över den, du ser hamnarna där nere, varven och vattnet, du vill stanna på krönet – stå stilla högst uppe på broräcket med armarna utbredda som en albatross men det går inte, det får du inte, du får inte stanna, det är stoppförbud.

Du blir äldre hur mycket du än protesterar, du kommer att dö fast du vägrar.

Den stora bron tar slut och motorvägen tar vid, alltid någonting som tar vid, som tar över – du är onödig. Inte överflödig, men vad ska man med dig till?

Man får inte köra fortare än 110 km i timmen så det gör inte jag för jag vill inte åka fast, framförallt inte i en bilolycka och bli sittande i rullstol med syrgasapparat och tänka att det kunde varit värre, man hade kunnat vara död.

Övervakningskameror med lasersikten var du än passerar, vart du än far lämnar du dina elektroniska spår.
Alla gör det.
Bara inte de barfota.
De galna som inte har någon bil, de som bara har sina osammanhängande gymnastikskor, sina utsvängda byxor i trasor över asfalten – efter en viss tid blir man inte smutsigare, hur solkig kan man bli vid ratten till den här bilen som jag inte kan älska och jag frågar dammet vid vägkanten, vem annars – det här med att håret och naglarna skulle fortsätta att växa efter det att du är död, är inte det en vandringssägen?

Jag kör över den stora bron och motorvägen som tar vid tills jag vänder och kör tillbaks över bron och motorvägen förbi Formel 1-hotellet och de olidliga storköpen.

Men på hemvägen – inte hemvägen men för enkelhets skull, för dumhetens skull, begriplighetens – på hemvägen missar jag avfarten till min stad för att den inte är min stad lika litet som den här bilen är min bil, det är inte mitt och inom kort skall allting tagas från mig, jag ska vandra namnlös utan spår.
Inte ens barfota.
Men det är då det.

Nu är det en annan motorväg, en ny och jag hatar den här motorvägen mot turisthavet – bara bilar med främmande nummerplåtar registrerade i städer som övergivits säsongsmässigt för alla andra gör det med sina tungt lastade fordon – frun och cyklarna, badsakerna, barnen som inte får glömmas bort i bilen när solen står i zenit för då dör barnen och det är det enda som inte får ske och ändå sker det.

Jag måste av den här motorvägen, släpp av mig i farten eller jag rammar bilen framför som har ett cementrör i bakluckan som en kanon riktad mot hjärtat på mig, mot pannan. För att jag blev skonad men inte barnen i bilen och för att jag inte vill dö fast det borde göra mig detsamma och trots att det inte finns några förmildrande omständigheter för att jag ska få fortsätta att vara i livet.

Så jag blinkar SOS SOS SOS och en bil som bogserar en segelbåt vägrar släppa in mig men jag pressar mig förbi, jag vill leva trots bristen på förmildrande omständigheter och nu är jag tillbaka på motorvägen mot den stora bron och så går det på tills solen går ner den här desperata dagen vid Atlanten som bara har ett enda slut.
Obönhörligt.
Men inte för alla, inte än den här fruktansvärda dagen med den mest militäriskt nationalistiska öppningsceremonin av en olympiad sedan Berlin 1936.
8 augusti 2008

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Att fotot av kvinnan bakom gallret av skuggor är taget av den ryske avantgardefotografen Aleksandr Rodtjenko, Vladimir Majakovskis medavantgardist, trodde jag alla visste.
Jag hade glömt att det inte finns några alla längre. Har aldrig funnits.