Jag säger till min musikman att jag lyssnar på The Byrds, gamla Bob Dylan och Beach Boys.
“Jag lyssnar på Beach Boys och The Byrds”, säger jag och att – även om jag tycker det är fånigt att säga så – jag tycker det känns väldigt nu.
Varpå han säger på ett – för min musikman – grundläggande sätt:
“Jag hade väl inte sagt till dig att det är vad jag lyssnar på just nu?”
Det är inte det att jag inte älskar min musikman men ibland blir jag bara så väldigt trött på att inte vara man.
Fortfarande.