Öppnar dagens Le Monde.
Får se att svenska staten har sålt Absolut Vodka till franska Pernod Richard.
“Le saga d´Absolut, boisson d´homme.”

Vad betyder det att svenska staten säljer Absolut till franska Pernod Richard?

Ingen aning.

Bara några gissningar som jag suddade bort för de var för dumma.
Det är en sådan dag.

Absolut Vodka sålt till Pernod Richard och jag på väg att lämna min mörkblåa Rover 600 för evigt och hämta den guldfärgade – ja, jag ångrar mig redan, hur brackigt kan det bli, en guldbil nä nu – Volvo S-40, som jag inte kommer att hinna betala av lånen på innan jag dör.

***

För övrigt är det milt och grått här vid Atlanten, tidvattnet kommer och går, det är som det ska vara även om en bit av mitt hjärta alltid kommer att vara kvar på Stockholms Stadsteater.

Jag finns inte.
Jag var en som bodde i Finistère, som kämpade mot mullvadshögarna, som körde min Rover.

Nu är jag ingen.

Jag kan inte titta ut genom köksfönstret för då ser jag världens vulgäraste Volvo på parkeringsplatsen, vad tog det åt mig, det kan inte ha varit jag som tog lånen och köpte den.
För jag finns inte.

Jag fick ett tröst-sms från Härnösand, omtänksamt och snällt.
SMS-et slutade med: Bilar dumt.

Jag håller med.
Bilar dumt.
Det är bara det att det inte är en bil jag sörjer, det är min Rover 600 som tog mig till Finistère som jag har tagit slutgiltigt avsked av.

Varit ute med min fula bil.
Inte för att den är min, den tillhör banken och vad mig angår kan banken behålla den.
För hur mycket jag än försöker ha en positiv attityd så kommer verkligheten emellan, jag såg bara en enda bil fulare bil och det var en Renault Megane Scénic.

När jag skulle tanka fick jag först inte upp locket till bensintanken, sen fick jag inte av skruvlocket.
Stod där och slet tills jag kände hur tårarna kom, körde från macken och till bilverkstaden intill och bad den snyggaste bilmekanikern om hjälp.
Han sa ingenting om vilken ful bil jag hade, han bara tryckte till på skruvlocket och det gick opp.

När jag kom tillbaks till macken fick jag inte upp locket igen, jag misslyckades med att få upp det på exakt samma sätt som hade gjort innan jag åkte och bad bilmekanikern om hjälp.
Så jag fick be mannen vid bensinpumpen bredvid att hjälpa mig och det gjorde han.

Så har jag bekräftat bilden av kvinnor som värdelösa våp som inte ens kan tanka en bil.
Än mindre köpa en.

Ett av de få klagomål jag hade på Rovern var att den var otymplig att vända.
Det behövdes en fotbollsplan för att vända min Rover brukade jag säga.
Stolt.
Att Volvon ska vända på ett frimärke är det minsta man kan begära men gör den det?

Nej, Volvon kräver minst lika mycket plats som Rovern, svängradien är precis lika stor eller liten, jag vet inte vad variabeln är, men att en liten spritt ny liten Volvo ska vara lättare att vända än en stor klassisk Rover är det minsta man kan begära men inte ens det.

Jag körde alltså till köpcentret, en halv mil, för att tanka för att bensinen är marginellt billigare på macken där.

Nu ska jag vara positiv, tänkte jag när jag körde ut ur stan, positiva tankar måste jag tänka, tänkte jag i rondellen på väg till köpcentret, tänk positivt uppmanade jag mig och stoppade i en CD i CD-spelaren och det fungerade.
Och det var ju positivt.
Och att ljudet gick att höja och sänka – positivt.
Att skivan var soundtracket till The Darjeeling Limited – positivt.

Sen var det slut på positivismen.

Där Rovern gled fram tungt och mjukt majestätiskt, skuttar Volvon upp och ner, den beter sig precis som den fruktansvärda lilla bilen Smart som jag blev fast med efter min bilolycka för att det inte fanns någon annan automatväxlad bil i hela Finistère.
Lätta bilar!
Vill jag ha ett lätt fordon cyklar jag.
Eller går.

Jag vet att jag får skylla mig själv, jag skyller mig själv, det finns ingen att skylla på, jag har valt den här bilen för att jag intalade mig att den såg ut som jag trodde.
En Volvo är alltid en Volvo, trodde jag.
Volvos värde varar, Volvo = jag rullar, Volvo för svenskheten i världen, men efter vad jag har hört så kör inte ens den svenske kungen Volvo, efter vad jag har hört kör den svenske kungen en BMW.

Varför köpte jag inte en BMW?
En Audi, en Citroën, en Peugeot, en Saab, en Tatraplan.

Fick mail från en i övrigt omdömesgill person som ifrågasatte mitt gullande med personalen på Stadsteatern:
” – blev det inte lite för mycket? Måste man upprepa det tio gånger?”

Jag svarade ungefär att ja, det måste man.
Och att jag hade tänkt ta bort en del av det som den i övrigt omdömesgille kallar för gullande, men att jag lät det stå.

För att så sällsynt är det att man träffar på personer som man överhuvudtaget är i närheten av att vilja “gulla” med så att när jag gjorde det så brydde jag mig inte om ifall det blev för mycket.

Låt stå.

Katastroferna kommer när de kommer.
Med undantag för skada jag har gjort andra människor på grund av min – som det så oskyldigt heter – impulsiva natur så är det värsta misstag jag någonsin gjort att skaffa Volvon som står på min parkeringsplats på bakgården.

Jag har haft den en vecka och fortfarande har jag inte hittat en enda sak som jag tycker om med den, jag känner ett självförakt som jag inte har känt sedan jag var sjutton år – självmordsåldern.

Hur kunde jag köpa den här bilen och vad ska jag göra för att bli av med den?
Jag måste ju lösa lånen och som alla vet går priset på en bil ner med 100 procent i samma ögonblick som man för första gången sätter sig vid ratten till den.

Mitt enda hopp är att någon ska stjäla den, det enda som hindrar mig från att lämna den olåst på gatan är att jag kan tänka mig all tid och alla problem som jag skulle få med få ut försäkringen.

När jag var till storköpet och veckohandlade nyss – från och med Volvon måste jag i stället för mina nöjesutflykter till det trevliga lilla snabbköpet vid Allée des Penguins – handla en gång i veckan för att slippa köra runt och göra mig till åtlöje i guldbilen.

Den är guldfärgad, sa jag det?

Jag har köpt en guldfärgad bil.
Guldfärgad på utsidan och grå inuti, grå med brun klädsel och vilken brun nyans den färgen har förbjuder mig min finkänslighet att formulera.

En gång, det var efter min olycka när jag fortfarande bodde i Finistère, var jag nära att beställa en liten Citroën, ett knubbigt litet fint designat fordon som kostade mindre än hälften av Volvon.
Volvon kostar mig mer än dubbelt inte enbart i pengar; den kostar mig all den självkänsla jag genom åren med största ansträngning har förvärvat för att jag är värd det.

Jag var värd det tills jag köpte Volvon.

Orsaken till att jag förkastade Citroënen var att den var ful inuti.
Inredningen var – i stället för körsbärsträ som Rovern – tillverkad i ett grått och knottrigt plastmaterial.

Att Volvon också är grå och knottrig inuti upptäckte jag nyss.

Jag kan inte behålla den här bilen, inte bara förstör den min sköra självbild – den är livsfarlig.
Man tror inte att en bil som känns lika plastig och lätt som en leksaksbil på Gröna Lund ska vara samma dödliga vapen som till exempel en tung och vägsäker Rover är, men så är det.

Kör jag på en människa med Volvon så dör den människan lika mycket som om jag körde på henne med en Rover eller en Jaguar.

Nu tänker jag tröstäta upp min veckohandlade mat så får vi se om det hjälper.

När jag skulle sätta igång med tröstätandet visar det sig att den dyra getosten smakar Raketost. Om det nu finns någon annan människa än jag som är tillräckligt gammal för att minnas hur tråkig Raketosten var.
Någon annan gammal nostalgiker som är det värsta jag vet.

Jag gör en fruktsallad på mango, päron och bananer, mangon var inte mogen, päronet övermoget men bananen bra.
Men det hjälpte inte.
För att en fruktsallad ska funka måste alla frukterna vara bra, jag tänker på det där päronet som bara var gott en enda dag.
Ett päronträd som bar frukt som var omogen dagen innan och övermogen dagen efter.
Det gällde bara att veta vilken som var dagen då.

Time is what happens even when nothing else does.

Nu ska jag beställa en pjäs av Michel Onfray, min favoritfilosof, han som är så snygg, pjäsen heter Le songe d´Eichmann – Eichmanns dröm.
Det intressanta – inte DET intressanta men en intressant omständighet är att Onfray ger ut pjäsen – d v s hans förlag ger ut pjäsen, utan att den har varit uppsatt på någon scen.

“Väldigt bra pjäs”, sa programledaren i litteraturprogrammet.
“I vilket fall att läsa.”

När jag tänker efter har det här varit en väldigt innehållsrik dag.
Synd bara att jag inte fått något skrivet på Sista boken från Finistère för att det tar emot för mycket att göra det. Det är för svårt.
Och all min kraft den här dagen har gått åt till att hata Volvon och misslyckas med fruktsalladen.
Och se på de stora skeppen som far förbi på sin väg ut mot öppet hav.

Apropå att den olympiska facklan passerar Sankt Petersburg, London, Paris och Finistère på väg till Peking.

Inte för att det är någon som bryr sig om förbudet.
Hundar springer och slickar på de enligt uppgift förgiftade snäckorna, folk sitter i lä för vinden som är mycket kyligare än vad den såg ut när jag kände att nej nu måste jag gå ut och få lite frisk luft.
Sitta inne hela söndagen, fel, nej ut på söndagspromenad.
Och så är stranden förgiftad och vinden kall.