Varit ute med min fula bil.
Inte för att den är min, den tillhör banken och vad mig angår kan banken behålla den.
För hur mycket jag än försöker ha en positiv attityd så kommer verkligheten emellan, jag såg bara en enda bil fulare bil och det var en Renault Megane Scénic.
När jag skulle tanka fick jag först inte upp locket till bensintanken, sen fick jag inte av skruvlocket.
Stod där och slet tills jag kände hur tårarna kom, körde från macken och till bilverkstaden intill och bad den snyggaste bilmekanikern om hjälp.
Han sa ingenting om vilken ful bil jag hade, han bara tryckte till på skruvlocket och det gick opp.
När jag kom tillbaks till macken fick jag inte upp locket igen, jag misslyckades med att få upp det på exakt samma sätt som hade gjort innan jag åkte och bad bilmekanikern om hjälp.
Så jag fick be mannen vid bensinpumpen bredvid att hjälpa mig och det gjorde han.
Så har jag bekräftat bilden av kvinnor som värdelösa våp som inte ens kan tanka en bil.
Än mindre köpa en.
Ett av de få klagomål jag hade på Rovern var att den var otymplig att vända.
Det behövdes en fotbollsplan för att vända min Rover brukade jag säga.
Stolt.
Att Volvon ska vända på ett frimärke är det minsta man kan begära men gör den det?
Nej, Volvon kräver minst lika mycket plats som Rovern, svängradien är precis lika stor eller liten, jag vet inte vad variabeln är, men att en liten spritt ny liten Volvo ska vara lättare att vända än en stor klassisk Rover är det minsta man kan begära men inte ens det.
Jag körde alltså till köpcentret, en halv mil, för att tanka för att bensinen är marginellt billigare på macken där.
Nu ska jag vara positiv, tänkte jag när jag körde ut ur stan, positiva tankar måste jag tänka, tänkte jag i rondellen på väg till köpcentret, tänk positivt uppmanade jag mig och stoppade i en CD i CD-spelaren och det fungerade.
Och det var ju positivt.
Och att ljudet gick att höja och sänka – positivt.
Att skivan var soundtracket till The Darjeeling Limited – positivt.
Sen var det slut på positivismen.
Där Rovern gled fram tungt och mjukt majestätiskt, skuttar Volvon upp och ner, den beter sig precis som den fruktansvärda lilla bilen Smart som jag blev fast med efter min bilolycka för att det inte fanns någon annan automatväxlad bil i hela Finistère.
Lätta bilar!
Vill jag ha ett lätt fordon cyklar jag.
Eller går.
Jag vet att jag får skylla mig själv, jag skyller mig själv, det finns ingen att skylla på, jag har valt den här bilen för att jag intalade mig att den såg ut som jag trodde.
En Volvo är alltid en Volvo, trodde jag.
Volvos värde varar, Volvo = jag rullar, Volvo för svenskheten i världen, men efter vad jag har hört så kör inte ens den svenske kungen Volvo, efter vad jag har hört kör den svenske kungen en BMW.
Varför köpte jag inte en BMW?
En Audi, en Citroën, en Peugeot, en Saab, en Tatraplan.