Katastroferna kommer när de kommer.
Med undantag för skada jag har gjort andra människor på grund av min – som det så oskyldigt heter – impulsiva natur så är det värsta misstag jag någonsin gjort att skaffa Volvon som står på min parkeringsplats på bakgården.

Jag har haft den en vecka och fortfarande har jag inte hittat en enda sak som jag tycker om med den, jag känner ett självförakt som jag inte har känt sedan jag var sjutton år – självmordsåldern.

Hur kunde jag köpa den här bilen och vad ska jag göra för att bli av med den?
Jag måste ju lösa lånen och som alla vet går priset på en bil ner med 100 procent i samma ögonblick som man för första gången sätter sig vid ratten till den.

Mitt enda hopp är att någon ska stjäla den, det enda som hindrar mig från att lämna den olåst på gatan är att jag kan tänka mig all tid och alla problem som jag skulle få med få ut försäkringen.

När jag var till storköpet och veckohandlade nyss – från och med Volvon måste jag i stället för mina nöjesutflykter till det trevliga lilla snabbköpet vid Allée des Penguins – handla en gång i veckan för att slippa köra runt och göra mig till åtlöje i guldbilen.

Den är guldfärgad, sa jag det?

Jag har köpt en guldfärgad bil.
Guldfärgad på utsidan och grå inuti, grå med brun klädsel och vilken brun nyans den färgen har förbjuder mig min finkänslighet att formulera.

En gång, det var efter min olycka när jag fortfarande bodde i Finistère, var jag nära att beställa en liten Citroën, ett knubbigt litet fint designat fordon som kostade mindre än hälften av Volvon.
Volvon kostar mig mer än dubbelt inte enbart i pengar; den kostar mig all den självkänsla jag genom åren med största ansträngning har förvärvat för att jag är värd det.

Jag var värd det tills jag köpte Volvon.

Orsaken till att jag förkastade Citroënen var att den var ful inuti.
Inredningen var – i stället för körsbärsträ som Rovern – tillverkad i ett grått och knottrigt plastmaterial.

Att Volvon också är grå och knottrig inuti upptäckte jag nyss.

Jag kan inte behålla den här bilen, inte bara förstör den min sköra självbild – den är livsfarlig.
Man tror inte att en bil som känns lika plastig och lätt som en leksaksbil på Gröna Lund ska vara samma dödliga vapen som till exempel en tung och vägsäker Rover är, men så är det.

Kör jag på en människa med Volvon så dör den människan lika mycket som om jag körde på henne med en Rover eller en Jaguar.

Nu tänker jag tröstäta upp min veckohandlade mat så får vi se om det hjälper.