Bara goda nyheter:
1.
Min kokta kashmirschal.
Den som var så dyr, som jag impulsköpte när bussen gick sönder och det regnade.
Jag glömde den i taxin i tisdags, bara tvärglömde plastkassen med tre paket glittergirlanger och den hopvikta lyxschalen, bara steg ur taxin för att mina tankar var på kärlek till människor och inte till min schal.
Nästa dag hade Taxi Stockholm inte fått någon rapport om någon bortglömd lyxschal och inga paket glittergirlanger i en plastkasse och chauffören var inte i tjänst.
Men den unga flickan i växeln – Johanna? – tog mitt mobilnummer.
Och idag ringer en annan Johanna från Taxi Stockholm.
Chauffören är på andra linjen med min schal.
Och tre timmar senare vid min port.
2.
Ingen nyhet men ändå.
Penguins bedårande vackra och värdefulla serie – Great Ideas.
Jag köpte The Communist Manifesto av Karl Marx & Friedrich Engels och
On the Suffering of the World av Arthur Schopenhauer fast jag redan har hela Schopenhauer.
Man kommer ändå inte ihåg.
Och har inte läst det på engelska, ex:
On Books and Writing punkt 16:
The art of not reading is a very important one. It consists in not taking an interest in whatever may be engaging the attention of the general public at any particular time…
A precondition for reading good books is not reading bad ones: for life is short.

Det var någon tredje god nyhet men den kommer jag just nu inte på.
Kan vara att jag köpte Bill Brysons bok om Shakespeare och redan har läst 55 sidor för att den är unputdownable. Eller om det ska vara undownputtable?

Den tredje goda nyheten kanske var att jag slipar på min text till P1, den som ska sändas på julafton, den som kanske ska heta De små änglarna på snön.
Om det inte är för banalt.
Säger jag som gör sådan reklam för begreppet banalt i Sista boken från Finistère, min redan skrivna och utgivna bok. Den som var så bra när jag läste den på planet till Gokväll.
Det var kanske det som var den tredje goda nyheten – att Sista boken från Finistère faktiskt blev skriven, att den blev utgiven och finns i världen för alla att läsa och själva bedöma hur bra den är.

PS
Nu kom jag på vad den tredje nyheten var men den var inte god.
Den var om det här med hatet mot kolhydraterna.
Att plötsligt är allting kolhydraternas fel.
Nu måste man bara äta fett och ångkokt gös.
Hemskt.

PS 2 – den 5 december 2008 kl 17.36
Att det fram till nu har stått att det är Bill Buford som har skrivit Shakespeareboken, det är ju fruktansvärt. Fel i fyra dagar och ingen har sagt någonting, vart är vi på väg?
Bill Buford, det är han med fotbollshuliganerna.
Medan Bill Bryson ju är en helt annan bill.
Horace Engdahl får mer och mer rätt i att svenskarna är ett obildat folk.
I skamvrån med oss.

PS 3 – den 9 december.
Jag får veta att Bill Brysons Shakespearebok finns på svenska.
Men eftersom jag inte har läst den kan jag inte rekommendera den.
Var och en som är intresserad av en very British och Britishly witty bok om William Shakespeare av Bill Bryson i svensk översättning får själv ta reda på hur rekommendabel den är.

Jag var tveksam till Malcolm Gladwells Outliers: The Story of Success, men kära nån.
Ständigt denna gamla tråkiga gungbräda mellan hyperhype och supersågning.

Det såg ut som om det kom några snöflingor i Stockholm vid tolvtiden, men antingen såg jag fel eller snön drog sig tillbaks, jag också.
Sitter inne och skriver på min text, det där med änglarna på snön – dum idé, sentimental, nu blir det någonting med Vinterbarn.
Vinterbarn – variationer på ett tema.
För att det handlar om musik.
Även om det skrivna alltid bara handlar om hur det är skrivet. Som Bach inte är Bach om man spelar fel och falskt.
Vinterbarn för att jag – som författare till texten – till min natur är ett vinterbarn, solen har jag inget till övers för, får ont i huvet, ligger i skuggan och är sjuk.
Men snön.
Jag hörde att där jag kommer ifrån är det nästan en meter snö.
Och mannen i Vinterbarns-texten är dubbelt så långt norrifrån som jag, där han kommer ifrån bygger man snöhyddor högre än Egyptens pyramider och
hela slott av is.
Och snölyktor som lyser upp Kebnekajse dygnet runt.

Klockan 14.28 den 4 december 2008 – ett moln av svarta kajor över Stockholm.
Inget symboliskt med det.
De bara flög förbi.

Det där med att man inte kan hindra sorgens fåglar från att flyga över ens huvud, men man kan hejda dem från att bygga bo i ens hår.

Allting är självklart för barn.
Som det är.
Dom slår mig, jaha då ska det väl vara så.
Livet är att man får stryk.
Jaså.
Allting är konstigt, ingenting är konstigt.

Barn är filosofer.

Barn finns bara tillfälligtvis.
Plötsligt blir de omringade, tagna gisslan av sina kroppar, puberteten, utvecklingen ger sig på dem, de omringas av sig själva.
Muras in.

Barnet är kvar därinne, men svårt att komma åt och nästan omöjligt att bistå, bara barnet själv som kan ta sig ut därifrån.

Det är Anders Åhlén, webvärldsmästare på www.finistere.se som sett till att vi fått vår adventfärg och kan njuta av den med tända ljus och lussebullar och lugnande piller från apoteket och lyssna på Bach med Glenn Gould. Eller Bob Dylan.

Jag blev lite förälskad idag. Inte så att målet för mina känslor behöver frukta för sin unga kropp, jag bara drabbades av personlig passion. Som för Glenn Gould, Bob Dylan och – försöker hitta någon författare men litteratur fungerar inte på den delen av nervsystemet, litteraturen måste gå genom huvet.
Och det är ju den stora nackdelen med litteraturen.

Lars Sundh, den internationellt efterfrågade formgivaren, tycker att den röda julfärgen är rostfärgad.
Rust never sleeps, Lasse Sundh.

Sista boken från Finistère ligger åtta på försäljningslistan i Sverige när det är tre veckor kvar till julafton.
Den kämpar på upploppet, hårt klämd mellan Nattfåk och Aldrig fucka upp, två platser före Värld utan slut.
Att Liza Marklund, Mark Levengood, Jan Guillou och Åsa Larsson har klustrat ihop sig i täten måste bero på något otillåtet näringstillskott de har tagit, anabola steroider, amfetamin.

Men Sista boken från Finistère ger sig inte, den är liten men uthållig, den flåsar Nattfåk i nacken och innan någon vet ordet av kommer den att ha gått om Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap(?) och Hjärtat får inga rynkor.

Jag står bakom avspärrningarna med min vimpel, heja Sista boken från Finistère, heja heja!

Rapport från vätskekontrollen i Härnösand.
Sista boken från Finistère är sexa på Adlibris, har enligt uppgift gått om Guillou.
Och det är inget lokalt Adlibrislopp för Norrland utan samma som för hela Sverige.

Yes, Sista boken, kämpa!