Det är inte bara vad gäller Sverige och Frankrike det är skillnad på hur människor är och beter sig – något så olikt som New York och Paris vad gäller folks förhållande till sina fordon har jag aldrig observerat.
Där bilarna i Paris står på varandra, på snedden och tvären, på trottoarer och gator, övergångsställen, buckliga, repade, står bilarna i New York perfekt parkerade på för ändamålet avsedda platser och utan minsta rispa.
Att det skulle handla om principen med nolltolerans för alla brott tror jag inte, det måste vara medfött i något rakt nedstigande led från Henry Ford.

På kvällarna ser jag Rachel Maddows och Keith Olbermanns politiska talkshows på MSNBC men det kan man säkert göra i Sverige också.

Och Bill Maher.

I Frankrike vore det omöjligt för där skulle det vara dubbat och då spelar det ingen roll hur välformulerad personen är.

Om jag själv inte verkar särskilt välformulerad är det för att jag sitter på tjugonde våningen och ser ett åskväder dra fram över Manhattan och det är för fantastiskt för ord.
Och laddaren till kameran glömde jag ju att ta med.

Problemet med livet i sig självt är att det samtidigt är lika fruktansvärt sorgligt som obeskrivligt underbart.
Eller tvärtom.

Det här med att det är så skört.
Tänk om någon bara inte kommer när den ska?
Tänk om det värsta händer.
Mig.

Att det värsta oavbrutet händer andra hela tiden är ett av de faktum som gör livet så extremt svårt att ta till sig.
För att man är så rädd att bli en av dem vilka det värsta händer.
För att det inte finns någon anledning till att det värsta som händer andra inte ska hända en själv.
Så här går man och håller andan.

Det blir just inga inlägg från New York.
Dels för att jag inte kan berätta någonting utan att verka skrytsam och olidligt privilegierad.
Dels för att det inte går att berätta.
Man måste vara med om det själv.
Vill du springa New York City Marathon – spring den.
Ingen annan kommer att göra det åt dig.
Inte för att jag fattar varför någon ska vilja springa i en klunga när man kan springa för sig själv i sitt eget spår.

Fötterna på perrongen på West 14th Street är kvar – både på perrongen och i mitt bildarkiv.

Att vara förkyld är tråkigt.
Att vara förkyld i New York oförlåtligt.

Lite nytt om min nya favorit Bill Mahers dokumentär “Religulous” i regi av Boratregissören Larry Charles.

Jag har fått besked att Sista boken från Finistère ska finnas nu.
I bokaffärerna i Sverige.
Recensionsdatum är 28 oktober.
Men det är då det.

Rättelse från den vaksamma Anna Tillgren på Bonniers pressavdelning – boken är PÅ VÄG ut i bokaffärerna, detta den 9 oktober så nu blir den väl alldeles blockerad av Le Clézio.

Den dagen när det stora ovädret drog förbi hotellet.

Sårad och stött artikel i New York Times i söndags apropå Horace Engdahls uttalanden om amerikansk litteratur i förhållande till europeisk.

I New York Times i dag sårad och stött artikel om att fransman ”vunnit” Nobelpriset.
Vore det inte så synd om USA just nu skulle man kunna säga att det är typiskt amerikanskt att tycka att Nobelpriset vinns.
När det i verkligheten är så att det är Svenska Akademien som väljer och delar ut det.

PS
Det var inte typiskt amerikanskt att tro att Nobelpriset vinns – den reporter från Expressen som utan att be om ursäkt på kvällstid ringde till min personliga mobil för att få svar på enkätfrågor angående Nobelpriset trodde också det.
DS

Det finns andra litterära världar än Svenska Akademiens.
I en av dessa tilldelas Don DeLillo ett alternativt Nobelpris av Ted Gioia.
Artikeln innehåller även lista på alternativa Nobelpris genom åren; vissa lika diskutabla som de etablerade.
Men ändå.

Det går nog över men i dag känner jag mig gammal.
Letar reda på ett citat från Thomas Bernhard.

”Han visste ingenting om mig och jag visste ingenting om honom, mitt bland alla människor som på förmiddagen var i rörelse där …, konstaterade vi båda att vi haft en gemensam ungdomstid…, och att vi hade överlevt, var och en på sitt sätt. Att vi, var och en på sitt sätt, med varje åldrandes oerhörda ansträngning hade blivit tjugofem år äldre.”

Det är det där med ”varje åldrandes oerhörda ansträngning” som känns så väldigt påtagligt idag.

En cappuccino i West Village för en vecka sedan.