Det går nog över men i dag känner jag mig gammal.
Letar reda på ett citat från Thomas Bernhard.
”Han visste ingenting om mig och jag visste ingenting om honom, mitt bland alla människor som på förmiddagen var i rörelse där …, konstaterade vi båda att vi haft en gemensam ungdomstid…, och att vi hade överlevt, var och en på sitt sätt. Att vi, var och en på sitt sätt, med varje åldrandes oerhörda ansträngning hade blivit tjugofem år äldre.”
Det är det där med ”varje åldrandes oerhörda ansträngning” som känns så väldigt påtagligt idag.
En cappuccino i West Village för en vecka sedan.