Problemet med livet i sig självt är att det samtidigt är lika fruktansvärt sorgligt som obeskrivligt underbart.
Eller tvärtom.
Det här med att det är så skört.
Tänk om någon bara inte kommer när den ska?
Tänk om det värsta händer.
Mig.
Att det värsta oavbrutet händer andra hela tiden är ett av de faktum som gör livet så extremt svårt att ta till sig.
För att man är så rädd att bli en av dem vilka det värsta händer.
För att det inte finns någon anledning till att det värsta som händer andra inte ska hända en själv.
Så här går man och håller andan.