Vad är nu detta?

Mera Glenn Gould, detta från Slate.

Att man säger “förhöra sig” om någons hälsa.
Som om det vore något juridiskt.
Som om den vars hälsa man förhör sig om vore skyldig att avlämna fullständig rapport i ärendet.
Man vill bara veta hur någon mår och så står man där och ställer till förhör angående personens hälsa.
Hamnar på något sätt i överläge för att man frågade först.
För här finns ju risken att den – om vars hälsa man så obetänksamt förhörde sig – mår sämre än vad man själv gör och kräver ett deltagande som man inte kan ge. För att allt deltagande man har går åt till att hålla sig själv upprätt.
För att man är sig själv närmast.
Varför målar jag alltid in mig i hörn som det här?
Det är en retorisk fråga och på en retorisk fråga finns inget svar; en retorisk fråga ska uppmana andra att ta tanken längre, tänka vidare och förhoppningsvis komma längre än jag.

Du tror att det inte kan bli värre?
Var inte så negativ!
Det kan alltid bli värre.
Men dock – alltid försöka hinna till himlen innan dom stänger.
Och det är inget religiöst med det.
Stå ut bara.

Tidigt tåg i timmar, tågterminal, flygterminal, terminal illness – det är inte bra och det känns illa, värre, vänta, trängas, försöka tänka på annat, försöka få in sånger i huvudet, ta in dem där själv, hitta frekvensen.
Stå ut utan iPod, thank you Bob.

Trying to get to heaven before they close the door

People on the platforms
Waiting for the trains
I can hear their hearts a-beatin´
Like pendulums swinging on chains
When you think that you lost everything
You find out you can always lose a little more
I´m just going down the road feeling bad
Trying to get to heaven before they close the door

Åter vid tidvattnet.
Och resan gick bra!
Det är sant. Jag sov över i Paris. Ingen terminal väntan.
En hel dag i Paris.
Ett skoskav som jag inte har varit med om sedan jag var ung. Köpte sandaler men de gjorde ont på helt nya ställen som jag inte visste fanns.
Hela resan gick bra.
Ett trevligt och luftigt TGV-tåg med snälla personer som hjälpte mig med väskan, franska människor på tåg är mycket mer väluppfostrade än svenskar.
Och de rusar ut ur kupén om mobilen ringer, och när de talar med varandra på resan så är det i den normalt lågmälda samtalston som man använder när man pratar i ett rum omgiven av främmande människor.
Så var det på tåget.
På planet satt jag emellan två franska experter på någonting med laser som förde ett affärssamtal tvärs igenom mig. Men ändå på ett rélativement artigt sätt.
Jag borde – enligt min natur – ha blivit rasande men eftersom jag läste Talk Talk av T.C. Boyle så slapp jag det.
Läs Talk Talk.
Ändå blev jag till slut tvungen att erbjuda mig att byta plats så att de dyrt kostymklädda herrarna – varför åkte de turistklass! – kunde föra lasersamtalet person till person. Det handlade om stora pengar som jag skulle åkt första klass för om jag hade haft för maten i turistklassen var oätlig.
Jag är inte – som det kallas – kräsmagad, så om jag säger att flygmaten var oätlig så var den det. Den kladdiga browniechokladkakan gick ner dock trots att jag spillde teet – det som kallas te på flygplan – i pytsen där brownien låg så att det blev chokladsoppa.
Inte mig emot.
Det vet var och en som har läst Mitt första liv.
Gör det nu när den finns i en sådan fin pocket.

***

I gästboken – som jag precis hade bestämt mig för att ta bort – skriver en Anders att han vill ha mer franska skandaler på finistere.se.

“Jag önskar lite bravado från franska kulturlivet i form av referenser till skandaler, passionerade debatter, yviga och/eller originella personligheter. Om det skulle förekomma och du Bodil har lust.
Svenska dito är lite mjäkiga, med förlov sagt.
Vilka människor bör man känna till?
Vilka debattprogram – jag tror du nämnde något.”

Inte mig emot, jag berättar gärna, det gäller bara att hinna.
I Frankrike skjuter man inte mygg med Boforskanoner, här är det andra detonationer och slipade svärd.

Att – enligt råd från A-C – läsa en engelsk tidning för att få veta vad som rör i fransk debatt, tycker jag låter som ett risigt och otillräckligt surrogat för the real thing.

Lär er franska, annars stänger jag gästboken med omedelbar verkan. Kan inte komma på något värre hot – kom ju precis innanför dörren, så nu måste jag packa upp och ägna mig åt tidvattnet.

Bon soir.

Nu är det kväll enligt min tideräkning och jag måste hinna läsa vidare i Untold Stories av Alan Bennett innan det blir för sent.

***

Har tagit underbara bilder av glödande röda och lysande lila blommor men glömde USB-sladden till kameran i Stockholm.
Måste ta itu med det trådlösa.
Livet är det som pågår medan man väntar på det trådlösa.

Bodil hälsar att uppkopplingen kollapsat och hon med den. Hon återkommer om det fixar sig. Tårar i tidvattnet, hälsar hon. Genom Lova.

Jag gillar inte religiösa terminologier men finns det änglar så gör det.
Anders Åhlén heter han, den räddande ängel som än en gång lagt ner tid och energi på att få ut mig i rymden igen.
Det går inte att leva som jag gör utan Internet, inte för mig, jag har för bråttom.
Flaskpost och sedan lita på tidvattnet – den sortens tålamod och förtroende för att meddelandet ska flyta i land har inte jag.

Anders Åhlén är en ängel och hade jag inte redan dedicerat Kom och hälsa på mig om tusen år, den nya boken som kommer i höst, den som är en bloggbok, en journal som Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, vore den nya boken inte redan dedicerad till min syster Åsa så vore det självklart att det skulle stå:
“Den här är till Anders Åhlén.”
Men det kommer ju en höst nästa år också.
Förhoppningsvis.

Författaren heter D. Nurkse, jag känner inte till den författaren.
Varje dag sedan den 6 augusti när jag klippte ut den ur The New Yorker har jag
läst den här dikten.
I dag slår jag upp författarnamnet på Google.
D. Nurkse.
Men när referenslänkarna kommer upptäcker jag att jag absolut inte vill veta
vem D. Nurkse är.
Jag vill inte veta om det är en man eller kvinna, ålder, nationalitet, jag vill inte
läsa in någon biografi i den här dikten.
Jag vill ha den ren.
Inga biografier.
Dikten heter

THERE IS NO TIME, SHE WRITES

We have to bomb the rebel cities

from a great height, find shelter

for the refugees, carry a sick kitten

to the shade of a blighted elm,

fall in love, walk by the breakwater,

learn the words to separate,

marry, see a lawyer, grow old,

and always the wind seethes

in the bladelike leaves,

always the ant under its burden,

proud and indomitable, she writes,

always the faint music, the touch

of the other’s hand, and no way

to return, or even turn,

no way to face ourselves:

writing this, I pressed so hard

she says, the words are embedded

in the grain of the desk

and it is dark but I sense you

listening, trying to frame an answer

there where the dark turns inward

and a small bell chimes

in the stupefying heat.

Bild: Tommy Östlund

Man behöver inte ens flyga till Sverige för att känna septemberluften, så är det när uppkopplingen fungerar.

Så fort du har visat ditt ansikte är det kört.
Om ansiktet är fult eller vackert, frånstötande eller tilldragande, uttrycksfullt eller stumt stirrande, har inte med saken att göra, det handlar om att det kommer ett filter, ett flor mellan det som står och den som läser det.
En störning på linjen mellan avsändare och mottagare.
Ett yttre.

Jag vill också vara D. Nurkse – om det nu är ett riktigt namn, jag vill inte veta.