I många år har jag letat efter brevet från Michelangelo Antonioni.
Jag kan det utantill, men själva brevet har jag förgäves sökt efter överallt.
När jag i dag på eftermiddagen går igenom disketter att föra över till CD hittar jag brevet från Antonioni mellan en ofärdig pjäs om Albert Speer – som sedan någon annan skrev – och ett utkast till en monolog baserad på intervjuer med Glenn Gould, några av alla de projekt som jag under åren inte klarat av. Men sparat i förhoppning om att jag en dag ska hitta dem och de ska bli av.

Brevet från Michelangelo Antonioni är skrivet på Grand Hôtels brevpapper, porto 40 öre, inget postnummer – det var 1965.

Jag gick på konstskola och jag älskade Antonionis filmer med Monica Vitti.
När Den röda öknen hade premiär på Grand i Stockholm och Michelangelo Antonioni var hedersgäst stod jag i folkhopen bakom avspärrningsrepen med framsträckta händer av vilka han tryckte en.
Nästa dag cyklade jag till Grand Hôtel med en tavla jag målat inspirerad av Antonionis filmkonst och Monica Vitti och lämnade över den hoprullade duken med bifogat beundrarbrev.
Inte till Michelangelo Antonioni själv utan till en motvillig och antipatisk person i receptionen.

Dagen efter kom brevet från Antonioni, det som jag har kunnat utantill sedan jag fick det 1965, brevet där det står att han tar med sig min målning hem till Rom för att ge Monica Vitti och han tackar mig för att jag har tänkt på dem med min present och avslutar med:

Inlägg från 2006-11-24 kl 17:15 men då var inte bilderna på brevet med.

Det behövs en Leonard, ok. Men det räcker inte, det behövs tjänstefolk också för att man ska bli Virginia Woolf.
De flesta blir ändå aldrig det.

Jag åkte till floden Ouse nära Rodmell där Virginia Woolf dränkte sig. Det är många år sedan nu.
Jag kavlade upp byxbenen och gick ner i den där floden, jag hade skoskav för att jag inte tordes fråga någon när bussen gick.
Det var skönt att stå där i det svala strömmande vattnet.
De flesta dränker sig ändå inte.
Inte ens tjänstefolket.
Särskilt inte tjänstefolket.
Tjänstekvinnorna, that is.

Tjänstekvinnans son, det var August Strindberg.
Man blir inte August Strindberg bara för att man är tjänstekvinnans barn.
Man blir det man under omständigheterna orkar och har förmåga att bli.

Nu blev jag så där trött igen, dödstrött på dem som säger att det inte finns några samhällsklasser längre.
Nu blev jag så där jävla trött igen.

En av mina favoritmänniskor genom tiderna.

Axel Liffner 1966. Foto Lütfi Özkök. Vem annars?
Ingen annan har med sådan kärleksfull envishet avbildat svenska författare så som de egentligen är.

Om den franska modellen.
Jag hinner inte läsa artikeln för jag måste göra klar min bok den här veckan. Men eftersom jag lever med den franska modellen till vardags så behövs det kanske inte.

Min syster gör världens största såpbubblor 

Och de vackraste.
Henne skulle man vara barnbarn till.
Och till Svecka som tog bilden.

3 efterlysningar.

1.
MAGNUS Löfström. Skickade mig fina bilder.
Jag skulle vilja använda en i min nya bok och behöver tillstånd.
Men mailadressen har kommit bort.

MEN nu har jag fått bilden. Så glöm den efterlysningen nu.

2.
En svensk designer som skapade detta fantastiska sänglinne för kanske tio, femton år sedan.

Inte så skrynkligt som det ser ut på bilden, mjukt och slätt. Man vill tvätta det i balja och stryka för hand.
Det fanns på NK en tid och så fort jag hade råd köpte jag ett påslakan eller örngott till.
Sedan flyttade jag till Finistère.
För några år sedan gick jag till avdelningen på NK där sänglinnet hade funnits och beskrev det och den ansvarige visste precis vad jag menade.
Men det fanns inte mer.
Vi sörjde tillsammans det suveräna sänglinnet.

3.
Min hudkräm.

Äntligen hittar jag en hudkräm, den första ansiktskräm någonsin som passar mitt ansikte.
Och så tas den bort ur sortimentet.
Vad gör firman av alla tuber som blir över?
Ge dem till mig.

Kampen mot spam intensifieras. Artikel i The New Yorker, 6 augusti och Libération – halte aux spams – 10 augusti.

Jag hittar en karbonkopia av en dikt av Brecht. Dikten skrev jag av på skrivmaskin långt innan någon kunde ana att det en dag skulle finnas något som spam.
Jag vet inte vad dikten heter eller vem som har översatt men den kamp som vanliga internetanvändare varje dag utkämpar mot spam är värd sin vikt i dikt – vi ger inte upp.

Du säger att du hoppades
allt för länge.
Orkar inte hoppas längre.
Men vad var det du hoppades?
Att kampen skulle vara lätt?

Så är det inte.
Vårt läge är värre än du anar.
Ty, så är det
att om vi inte kan åstadkomma
det omöjliga är vi förlorade.

Om vi inte kan göra vad ingen
kan kräva av oss går vi under.

När kampen är som hårdast
är kämparna som tröttast.
Den sida vars kämpar är
tröttast
förlorar slaget.

Regnstorm här.
Folk klagar på att det inte är vackert väder, det gör inte jag.
Ett väder som det här – underbart, inga hårda farliga solstrålar, inget tvång på att ligga på en strand och ta tillvara på den korta solsommartiden.

Nej nej. Tacka vet jag en dag som idag, så vacker, havet storartat med gigantiska gråa grönblåa vågor, regnet som piskar, uppkopplingen till internet fungerar, wordprogrammet behåller formateringen när jag kopierar, väldigt vackert väder här i dag.

Jag ska säkerhetskopiera bilder från iPhoto till CD.
Jag markerar ett antal bilder för att dra över till skivan.
Alla bilder i hela iPhotot – 1064 bilder – lägger sig på skärmen.
Det tar en kväll att verifiera att objekten går att ta bort utan att något program blir stört.
Sedan är det bara att klicka bort de 1064 bilderna en och en.
Varje bild måste kontrolleras separat innan den tas bort så att inte hårddisken eller material som ligger dolt under ikonerna för bilderna åker med i soptunnan.
1064 x 2 klick x 2.

Jag dammsuger och tar bort fläckar från mattan under matbordet. Lägger ny duk på bordet, duken är i ett naturfärgat luddigt siden som ser ut som glesvävt läskpapper.
Jag lägger underlägg i plastlaminat vid varje plats för att skydda duken.
När jag i dag på morgonen häller ut en tillbringare fruktjuice på duken är det inte bara duken som dränks, den klibbiga vätskan rinner även ner i stolarna, på sittkuddarna och vidare ner i mattan.
Jag bara sitter och tittar på rinnandet.
Men man kan ju inte bara flytta och börja om någon annanstans.

Det flyger tre gäss över himlen, himlen är grå, Atlanten kompakt som cement.
De tre gässen flyger snett över mitt synfält, diagonalt från väster mot öster, syd mot norr. Eftersom jag fortfarande måste tänka efter vilken hand man hälsar med för att veta vad höger och vänster är, det här med väderstrecken – ça me dépasse.
Det överskrider min förmåga, tre små saker har blivit en mycket stor.

Hört det förr.