I många år har jag letat efter brevet från Michelangelo Antonioni.
Jag kan det utantill, men själva brevet har jag förgäves sökt efter överallt.
När jag i dag på eftermiddagen går igenom disketter att föra över till CD hittar jag brevet från Antonioni mellan en ofärdig pjäs om Albert Speer – som sedan någon annan skrev – och ett utkast till en monolog baserad på intervjuer med Glenn Gould, några av alla de projekt som jag under åren inte klarat av. Men sparat i förhoppning om att jag en dag ska hitta dem och de ska bli av.
Brevet från Michelangelo Antonioni är skrivet på Grand Hôtels brevpapper, porto 40 öre, inget postnummer – det var 1965.
Jag gick på konstskola och jag älskade Antonionis filmer med Monica Vitti.
När Den röda öknen hade premiär på Grand i Stockholm och Michelangelo Antonioni var hedersgäst stod jag i folkhopen bakom avspärrningsrepen med framsträckta händer av vilka han tryckte en.
Nästa dag cyklade jag till Grand Hôtel med en tavla jag målat inspirerad av Antonionis filmkonst och Monica Vitti och lämnade över den hoprullade duken med bifogat beundrarbrev.
Inte till Michelangelo Antonioni själv utan till en motvillig och antipatisk person i receptionen.
Dagen efter kom brevet från Antonioni, det som jag har kunnat utantill sedan jag fick det 1965, brevet där det står att han tar med sig min målning hem till Rom för att ge Monica Vitti och han tackar mig för att jag har tänkt på dem med min present och avslutar med:
Inlägg från 2006-11-24 kl 17:15 men då var inte bilderna på brevet med.