Jag kommer inte att blogga om det franska presidentvalet.
Jag kommer inte att sitta i TV från Champs Elysées med Jarl Alfredius, inte kåsera i radio, inte vara med i SVTs nyhetssändning i morgon.
Jag kan inte säga något om det franska valet.
Jag har för mycket att säga och för lite kraft att säga det.
En annan gång, ett annat val.

Man tittar på en liten bebis, han gäspar, han sträcker på sig,
han viftar med sina små händer, han pruttar.
Han fäster blicken, han håller upp huvudet, han ler, han log mot mig!
Vilket mirakel.
Vad duktig han är, vad ljuvlig, vad fin.

Alla är duktiga. Och jag menar det inte negativt som Erlend Loe gör när han skriver om den norska duktigheten. Jag menar inte heller den svenska duktigheten.
Jag menar den så kallade vanliga människans vardagsduktighet, att vi håller upp huvudet, fäster blicken, viftar med händerna. Sträcker på oss. Ler.
Någon log mot mig på bussen!

Att varje morgon ta sig ur sängen, göra sig klar för sin dag, vad vi är duktiga.
Små bebisar i alla åldrar så länge det varar, vad fina och ljuvliga vi är.

1.
En busschaufför väntar in en springande tant vid hållplatsen på Stureplan.
Och en till.
Den som är en till är jag.
Vad snällt, säger jag, och letar efter min remsa. Vad jättesnällt.
Inte för mig, säger chauffören, han är sju minuter efter tidtabellen och bara arg.
Jag blev glad i alla fall, säger jag och ler av all min tacksamhet.
Busschauffören ler inte tillbaks. Han bara kör.
2.
En kille i rulltrappan som satsar på att vara snygg.
Jag vill vara snygg, utstrålar han, jag gör
mitt bästa.
Vad snällt av honom.
Vad generöst.
3.
En dag på 2:an i riktning mot Sofia ser jag flera kvinnor med väldigt rött läppstift.
Kvinnor med läppar som stoppljus.
Den här munnen är min, står det skrivet. Tillträde förbjudet.
4.
En ledsen ung kvinna på en t-baneperrong.
Sällan man ser någon som gråter i t-banan.
Folk gråter väl hemma.
Om de inte har slutat gråta.
5.
Det ska införas hjälmtvång för motorcykelförare
i Vietnam.
Bra.
Har man under några månader i slutet på 90-talet förvånat sig över att så pass få dör i trafiken i Hanoi jämfört med dem som borde göra det, kan man inte annat än glädja sig över att någonting äntligen görs.
6.
Gubbar som luktar svett på stambuss 2. Vackra silverhåriga män i sina bästa år men de luktar illa.
Synd.
7.
En busschaufför väntar in en ung kvinna vid hållplatsen på Räntmästartrappan.
Hon är långt på andra sidan gatan men vinkar till bussen att hon vill med.
Busschauffören väntar och resten av bussen med honom.
Den unga kvinnan stiger på.
Inte en blick på busschauffören, inte ett tack, inte ett leende. Hon bara visar sig kort och går och sätter sig.
Att det skulle bero på att hon har råkat ut för min arga busschaufför och vill hämnas genom sin nonchalant aggressiva stil tror jag inte.
Jag tror att den unga kvinnan bara tycker att det är hennes rättighet att den där bussen ska vänta på henne.
Jag får en sådan lust att säga ifrån, läxa upp, banka lite folkvett i henne eller bara ge henne en stor fet smäll.
Våld, det kan kännas väldigt lockande av plötsligt oväntade orsaker.

Det våld som kan utlösas i förorterna om Sarko vinner valet i Frankrike däremot vore inte så oväntat och på en helt annan nivå.

Frankrike har valt.

5 år med Sarko.

Det går tåg under jorden
Midnattsblå tåg lastade med alla drömmar som ska delas ut i natt.

Därnere är temperaturen alltid perfekt
En flod brevid spåren full med stjärnor

Dom man inte hinner dela ut lägger man på Kastellholmen
Inte många som vet det
Förutom en och annan morgontidig flanör

Efter första världskriget
bestämde de sig
folken på månen

ingen kontakt

nu håller dom
sig bara undan då våra
satelliter och teleskop
riktas mot dom
och det är flera år sedan
dom gick ut och tog bort
den amerikanska flaggan
nån
måtta
får
det
vara

Klotter på slussen:
ALLT ÅT ALLA

Ur Saker som jag gjort av Mauro Scocco
Texter & noter
Prosa & bilder

Det är ljuset och vinkeln det handlar om. Hur förhålla sig till tidens förlopp – negativt eller positivt, mörkt eller ljust.

Det kan handla om valet i Frankrike – hur hantera de kommande fem åren och deras följder. Försöka se ljust på det eller tvärtom.

Det kan handa om tidens inverkan på människan, det ofrånkomliga åldrandet som denna artikel från The New Yorker handlar om. Åldern – den mot graven nedåtsträvande tyngdkraften, det levda livets inverkan på en människokropp. De spår en personlig katastrof kan sätta i en människas ansikte.

Jag läser inte recensioner av mina böcker och jag tittar aldrig på mig själv på TV.
Har aldrig gjort kommer aldrig att göra.
Men igår skulle jag se Plura på Gokväll, slår på TVn, springer ut i köket och sätter på vattnet till pastan, när jag får höra min egen röst eka från vardagsrummet. En trailer för ett program inspelat för några veckor är under sändning.
Jag kastar mig på fjärrkontrollen och stänger av.
Men inte innan jag har hunnit höra min tvärsäkra ton och se min sminkade uppsyn i TV-rutan.

Utdrag ur min kommande roman Sex och andra katastrofer i departementet Finistere:

“Varje gång jag får syn på mitt ansikte i en spegel ryser jag i hela kroppen som en kvinna som krockar med en fladdermus.
Den här perioden av mitt liv har ristats in i mitt ansikte som runskrift, på några veckor har jag åldrats hundra år. Det står skrivet rakt över mig för alla att se – den här kvinnan har ställt till det för sig, den här kvinnan har råkat illa ut.

Jag har blivit en stackare, ett offer.
Har jag?
Det här är inte jag.”

Bilden jag skymtade på trailern för TV-programmet, det ansiktet tillhör inte mig.
Det ansiktet tillhör TV, det är TV som visar upp min katastrof, inte jag. Jag har gått med på det, jag får skylla mig själv, men bilden av mig är inte min.

Den inre bilden och den yttre bilden, den yttersta ytligaste bilden av en människa – den som visas i TV – det är en bild, en vinkel, ett utsnitt, ett ljus.

Jag brukar säga om mitt skrivande att jag vill pressa in lite ljus, lite lätthet och humor mellan den mörka skoningslösa verkligheten och den berättelse om den som jag håller på med.
Lite lätthet, litet lust, lite humor, lite ljus.

Mer ljus, sa Goethe innan han dog, det var hans sista ord.
Eftersom jag inte tänker dö så kommer det inte att finnas några sista ord att citera efter mig.
Bara dessa upprepade pågående ord:
Mera ljus.

Läs allt av Ryszard Kapuscinski, den store författaren och krigskorrespondenten.
Alla ni som inte fick plats på Kapuscinski-aftonen i Kulturhuset i Stockholm den 10 maj. Utsålt! 500 platser + 150 som fick sitta på stolar utanför Hörsalen och se kvällen till Kapuscinskis minne på storbilds-tv.
Men böckerna är det bara att kasta sig över, finns nytryck i pocket. Förutom Herodotosboken Fotbollskriget, Imperiet och Ebenholts.

Det ska vara accenter på Kapuscinski men jag vet inte hur man gör här på hemsidan, jag accenterar så gott jag kan men de försvinner.
Lev med det!

Läs Kapuscinski.

På senaste tiden har jag raderat två inlägg i gästboken.
Jag tyckte att de två gästerna så kapitalt missförstått det jag skrivit att jag bara poff utplånade deras åsikter.
Inläggen var inte elaka, tvärtom, det var välmenande, snälla, fina, goda inlägg av rara personer. Rentav kärleksfulla.
Och ändå raderade jag.
Bara klickade på musen och avlivade inläggen.

Det är enbart jag som har makten att radera inlägg i gästboken på www.finistere.se
Webmästaren Anders Åhlén och korrmästaren Lova Karlsson har möjligheten att tekniskt göra det, men eftersom det är min hemsida så får de inte göra det.
Inte utan mitt tillstånd.
Det är min gästbok, min hemsida, min blogg – min makt.

Att radera inläggen gav mig en känsla av total och oinskränkt makt.
En hemsk känsla.
Fasansfull.
Makten att utplåna en annan människas mening.

En tid – något år innan jag flyttade från Sverige – var jag jurymedlem i ett antal mycket hedersamma litterära sammanhang.
Jag blev vald till det och var stolt över det och satt stolt med på sammanträdena och deltog stolt i prisutdelningarna tills jag plötsligt insåg att det här står jag inte ut med.
Stoltheten försvann och ersattes med en känsla av skam.
Att ha makten över att någon blir vinnare och i och med det alla andra förlorare, försvinnare.

När jag själv får ett litterärt pris – då blir jag glad, tacksam, stolt. Då tycker jag det är rätt och bra. Särskilt pengarna – att ha pengar på fickan, på kontokortet, pengar till böcker och nya rollerballpennor, nytt strykjärn och färdiglagad sushi.
Men att själv sitta där med makten över äran och prispengarna – tack men totalt nej tack.

Idag har jag klippt mig och köpt en plattång till mitt nya hår.
Så nu har jag makt att platta till mitt korta hår hur mycket och ofta jag vill och för det tänker jag inte ha dåligt samvete och känna någon skuld.
Men det borde jag.
Hårstrån är också människor, ett enda hårstrå är lika proppfullt med DNA som hjärnan och hjärtat och därmed lika i värde och mänskliga rättigheter.

Hanteringen av ansvar och makt – jag vill att någon ska komma och hålla min maktfullkomlighet i schack.
Någon annan än jag själv.
Det är bara det att då tar det inte.
Allt måste man göra själv.
Absolut allt.

Reaktion från gästboken:
Skrivet av Va?, 2007-05-12 12:24:44
Vart tog dagens krönika vägen? Ångrade du dig? Censurerade du inte bara gästboken utan också ditt eget skrivna?

Svar:
Yes!
Jag censurerar allt som jag kommer åt. Särskilt mitt eget skrivna.
Men så fort Lova Karlsson, mitt överjag, har läst igenom maktinlägget som jag tog bort, om Lova godkänner det och korrläser det, så lägger jag ut det igen.
Tror jag.

Några censurlemurer så länge.

Foto: Tommy Östlund

Jag skulle vilja skriva ett inlägg om böcker jag läser, ska läsa och har läst. Den nya Sean Penn-biografin med citat från Sean Penn om filmer han har gjort och varit med i, Don DeLillos senaste Falling Man, Kurt Vonneguts sista, A Man Without a Country – en mycket bitter och arg bok. Scoop av Evelyn Waugh ligger på sängbordet och två nya franska böcker vars titlar jag inte orkar skriva ut. För mycket accenter.

Alla DVD jag har sett – filmer och TV-serier – skulle jag vilja berätta om, men det får vara. En enda bild säger ju mer än tusen ord och alla språk på jorden tillsammans har inte ord nog för att säga hälften av den mängd bilder som de fyra boxar Sopranos jag nyss såg om. (Konstig mening men att rätta till den – inte jag, inte i dag.)

Jag skulle också vilja informera om saker jag har köpt – ett par klassiska mörkt indigoblå Levis med så hög midja och vidd i benen att de låg inlåsta i ett skåp i Levis-butiken.
Det är fortfarande de nakna navlarna och rumpan bar som gäller.
Men jag håller ut.
Drar åt bältet i midjan och håller andan, jag är aggressivt omodern men i övrigt inte mycket att skriva hem om.